Die Vogelfauna des Nordwestlichen Schonens in Schweden

Fågelfaunan i nordvästra Skåne i Sverige, av Hans Wallengren. Fritt översatt från Journal für Ornithologie. 41:153-169. 1893.

En av de första och mer omfattande artlistorna från nordvästra Skåne skrevs av Hans Wallengren, prästson ifrån Farhult och sedermera zoologiprofessor i Lund. Listan publicerades i Tyskland 1893 och tog upp 208 arter.


Vem var Hans Wallengren?
Hans var född 1864 i Trolle-Ljungby, uppväxt i Farhult där pappan blev utsedd till kyrkoherde 1864, dog 1938.

Pappan Hans Daniel Johan (Janne) Wallengren var en känd entomolog (storfjärilar) men skrev även flera artiklar och böcker om fåglar, t.ex. Die Vögel Gothlands 1853 och Brützonen der Vögel innerhalb Skandinavien, 1854. Janne Wallengren var kanske mer känd som zoolog än präst!

Hans studerade i Lund och blev sedermera professor i zoologi i samma stad, 1908. Han satt i Kullabergs naturs styrelse under många år, förhandlade med församlingen i Torekov om ett eventuellt friköpande av Hallands Väderö, ledde den marinbiologiska forskningen i Öresund och var tidigt aktiv i Skånes naturskyddsförening.

Området i denna betraktelse är den nordvästra delen av Skåne, särskilt halvön som med Kullaberg som ändpunkt skjuter ut i Kattegatt. Denna del av Skåne är, med endast ett undantag, ett platt land med träddungar här och där, som är rester av före detta sammanhängande skogar. Det är till störst del lövträd, björk, bok, al och ek som bildar skogarna här. Barrskog finns numera bara som planteringar, som vid Ängelholm och Vegeholm, ett gods nära Ängelholm, och på de sydliga sluttningarna på Kullaberg där de tar upp en tämligen stor areal. Men fastän huvudkaraktären av nejden är slättland finns det även bergiga trakter, om man över huvud taget kan tala om sådana i Sveriges sydligaste provins. Det är Kullaberg som med sina branta gnejs- och granitklippor som håller uppe rangen och värdigheten som nordvästra Skånes bergstrakt.

Här finns inga större sötvattenssamlingar, medan ett motsatt förhållande är dominant i nordöstra Skåne. För ungefär tjugo år sedan, när trakten inte var så fattig på vatten som nu, skapades några större och mindre torvmyrar. Dessa präktiga våtmarker var utmärkta häck- och rastplatser för vadare, gäss och änder. Men nu har denna natur till störst del torkat ut, blivit utgrävd och omvandlats till odlingar, så att det nu endast finns böljande sädesfält där flockar av våtmarksfåglar levde förut.

De två större vattenflödena Rönneå och Vegeå drar genom trakten och skänker ännu änderna och våtmarksfåglarna skydd i sina vassbevuxna stränder. En mindre å, Görslöfså, som visserligen vanligtvis är nästintill uttorkad under sommarmånaderna, besitter på sina stränder tämligen vackra våtmarksängar, vilka erbjuder populära viloplatser för flera vadarfåglar under deras periodiska vandringar.

Mellan Kullaberg och den nordliga delen av Hallandsås höjder sträcker havsbukten Skälderviken in sitt grunda vatten. Kusten på Kullabergssidan är i den innersta delen av havsbukten sandig, platt och gradvis sluttande. Här och där, speciellt vid flod- och bäckmynningarna, är stränderna bevuxna med gräs, ända fram till vattenbrynet. På sådana platser finns det allmänt talrikt med bräckvattenvattensamlingar. I den yttre hälften av havsbukten, nordväst om Rekekroken och Svanshall, två små fiskebyar, är kusten däremot tvärbrant och stenig eller klippig.

Det är uppenbart att en så beskaffad kust, särskilt i de inre delarna av Skälderviken under vadarfåglarnas periodiska vandringar, måste vara en populär rastplats. Och detta i ännu högre grad, då vattennivån i havsbukten är mycket växlande. Oftast blir den gräs- och tångbevuxna havsbottnen uttorkad på en sträcka på hundra till hundrafemtio meter eller mer och erbjuder så vadarfåglarna på den största rikedomen av lättillgänglig föda. Därför har vi även här ett mycket rikt vadarsträck, såväl med individer som arter.

Vid Skäldervikens mynning ligger Väderön som en omedelbar fortsättning på Hallandsåsen med sina skär och små klippöar som tjänar som häckplatser för olika mås- och andarter. I den inre delen av havsbukten, mittemot Vegeås mynning, finns ett ungefär 200 meter långt rev, Sälrönnen, som under våren och hösten erbjuder en mycket lämplig plats att iaktta eller skjuta olika sjöfåglar vars flytt är över eller som har slått sig ner för att rasta.

Efter denna korta skildring av naturförhållandena av vederbörande trakt, som jag håller nödvändig för bedömningen av dess fågelfauna, går jag vidare till ett specialregister av härstädes funna arter. Nomenklaturen och den systematiska anordningen är helt i överensstämmelse med S. Nilssons Fauna, som ännu måste betraktas som huvudverket över de svenska fåglarna.



Pilgrimsfalk, Falco peregrinus, Lin. Flyttfågel. Om den fortsatt häcka som angett (Westerlund: Skandinavisk Oologi sid. 176) känner jag inte till. Det häckar dock fem eller sex par på Kullaberg årligen. Sällsynt under höststräcket. Några enstaka stannar emellanåt när kylan inte är för sträng, även kvar under vintermånaderna.
Lärkfalk, Falco subbuteo, Lin. Flyttfågel. Häckar sällsynt. Förekommer även sällsynt under vår- och höststräcket.
Stenfalk, Falco lithofalco, Gmel. Syns endast på våren och hösten, och då visserligen tämligen sällan.
Tornfalk, Falco tinnunculus, Lin. Flyttfågel. Häckar talrikt på Kullaberg och här och där i skogarna. Mycket vanlig på våren och hösten.
Duvhök, Astur palumbarius, Lin. Flyttfågel. Sällsynt som häckfågel. Vanlig under vår och höst. Några äldre individer övervintrar.
Sparvhök, Astur nisus, Lin. Flyttfågel. Häckar inte direkt allmänt. Vanlig under vår och höst. Övervintrar emellanåt.
Kungsörn, Aquila chrysaëtus, Lin. Syns endast under höststräcket, och då visserligen tämligen sällan.
Havsörn, Aquila albicilla, Lin. Ses ibland under höststräcket, dock mer sällan än ovannämnda.
Fiskgjuse, Pandion Haliaetos, Lin. Är regelbunden, men ses endast med några exemplar under hösten.
Glada, Milvus regalis, Briss. Har tidigare fortplantat sig på fem eller sex platser men kommer numera aldrig för att häcka. För övrigt ser det ut som om denna ståtliga rovfågel är avtagande till följd av brist på häckplatser även i andra trakter av provinsen. Under vårsträcket ses den dock tämligen ofta, på hösten ses den däremot sällan.
Ormvråk, Buteo vulgaris, Raji. Flyttfågel. Fortplantar sig på olika lokaliteter, såsom Vegeholm och planteringen vid Ängelholm. Är även mycket vanlig under vår- och höststräcket. Några övervintrar, i synnerhet under milda vintrar, men de flesta flyttar.
Fjällvråk, Buteo lagopus, Brünn. Sällsynt i april och oktober. Då och då även sedd under vintertiden.
Bivråk, Pernis apivorus, Lin. Kommer aldrig för att häcka. Sällsynt i september, oktober och november.
Blå kärrhök, Circus cyaneus, Anett. Sällsynt i oktober, november.
Fjälluggla, Strix nyctea, Lin. Dessa vackra ugglor, som inom Skandinavien egentligen bara bor i den arktiska zonen, stryker under höstarna och vintrarna åter söderut så att de inte så sällan anländer även i Skåne. Här i de nordvästra delarna av provinsen syns de dock mer sällan än i de nordöstra. Flera exemplar sågs dock här på senhösten och vintern 1888.
Hökuggla, Strix funerea, Lath. Då och då sedd på senhösten och vintern.
Sparvuggla, Strix passerina, Lin. Skjutits ett par gånger vid Vegeholm.
Berguv, Strix bubo, Lin. Häckar på Kullaberg. Syns under vintermånaderna på slättlandet, dock numera mycket sällan.
Hornuggla, Strix othus, Lin. Sträckfågel*. Syns tämligen ofta, häckar även.
Jorduggla, Strix brachyotus, Lath. Sällsynt under vår- och höststräcket.
Kattuggla, Strix aluco, Lin. Sträckfågel*. Fortplantar sig ofta
Pärluggla, Strix Tengmalmi, Gmel. Sällsynt i oktober och november.
Tornuggla, Strix flammea, Gmel. Stannfågel. Denna vackra uggleart är sedan 1834, då den sågs vid Ystad för första gången, i begrepp med att vandra in i Sverige och är i konstant utbredning från de sydliga delarna av provinsen till de nordliga. Tämligen talrikt förekommande i de sydliga och mellersta delarna, där de häckar i kyrkotornen. Även i nordvästra Skåne finnes de häckande, som i kyrkan i Brunnby. Den hårda snövintern 1888 som också drabbade trakten, var lika svår som på andra håll, på flera platser dog tornugglan ut. I nordvästra Skåne sågs de följaktligen inte under 1890 och 1891. Nu är de dock ännu en gång invandrad och häckar här igen.
Spillkråka, Picus martius, Lin. Ses på Kullaberg då och då under hösten och vintern.
Gröngöling, Picus viridis, Lin. Sträckfågel*. Fortplantar sig inte speciellt ofta.
St. hackspett, Picus major, Lin. Sträckfågel*. Häckar tämligen ofta.
Mellanspett, Picus medius, Lin. Sträckfågel*. Inte sedd häckande, på hösten och vintern tämligen sällsynt.
M. hackspett, Picus minor, Lin. Sträckfågel*. Kommer mer talrikt än ovannämnda.
Göktyta, Jynx torquilla, Lin. Flyttfågel. Häckar sällan. På vårsträcket inte så sällsynt.
Gök, Cuculus canorus, Lin. Flyttfågel. Förekommer tämligen ofta.
Kungsfiskare, Alcedo ispida, Lin. Skjuten en gång vid Helsingborg och sedd en gång vid Errarpsån i Munka Ljungby i närheten av Ängelholm.
Biätare, Merops apiaster, Lin. Skjuten en gång i närheten av Ängelholm. Påstås även ha häckat i närheten av förr nämnda stad på 60-talet.
Härfågel, Upupa epops, Lin. Sedd emellanåt på hösten och våren vid Kullaberg, Höganäs och Ängelholm. Dock häckar den ej här.
Trädkrypare, Certhia familiaris, Lin. Sträckfågel*. Fortplantar sig ofta.
Nötväcka, Sitta europaea, Lin. Som professor W. Liljeborg har visat (Öfversigten af Kongl. Wit. Akad. Förhand. Stockholm 1851) är den svenska S. europaea, Lin, och Pallas S. europaea, liksom Lichtensteins och Glogers S. uralensis identiska. Även de S. europaea som är förekommande i nordvästra Skåne tillhör uralensis-formen och S. caesia har aldrig setts här, medan den andra formen förekommer talrikt både som häckfågel och sträckfågel*. Likaså på Själland finns endast S. uralensis, dock så har den ersatts av den europeiska formen S. caesia i sydliga och mellersta Jylland enligt en muntlig uppgift av inspektören från det zoologiska museet i Köpenhamn.
Korp, Corvus corax, Lin. Sträckfågel*. Häckar i några par vid Vegeholm och i tre eller fyra par på Kullaberg. Ses också sparsamt på hösten och vintern. Det ser ut som om denna våran största kråkfågel kommer att försvinna mer och mer från de sydliga provinserna eftersom den drar sig tillbaka från de framåtryckande odlingarna.
Kråka, Corvus cornix, Lin. Sträckfågel*. Häckar talrikt.
Svartkråka, Corvus corone, Lin. Ej sedd. Skogvaktaren H. Gadamer har i en förteckning över fåglar i nordöstra Skåne (Naumannia Bl. II; H. 3, 1852) påstått att denna fågel inte är sällsynt, en uppgift som uppenbarligen är grundad i en förväxling med ungfåglarna av C. frugilegus.
Råka, Corvus frugilegus, Lin. Flyttfågel. Dess närmaste häckplats är i Västra Karup. I Kullabergstrakten finns där ingen koloni. Kommer talrikt på hösten och våren. Under milda vintrar stannar ett fåtal kvar.
Kaja, Corvus monedula, Lin. Stannfågel. Fortplantar sig talrikt.
Skata, Pica caudata, Lin. Stannfågel. Häckar talrikt.
Nötskrika, Garrulus glandarius, Lin. Sträckfågel*. Häckar sällan. På hösten tämligen allmän, mer sällsynt på våren.
Nötkråka, Caryocatactus guttatus, Nilss. Är vissa år tämligen allmän, som hösten 1887 då den även syntes på andra håll i Sverige.
Stare, Sturnus vulgaris, Lin. Flyttfågel. Häckar mycket ofta. De senaste åren har den tilltagit i antal till följd av att det blivit allmänt bland befolkningen att sätta upp fågelholkar till dem.
Sidensvans, Bombycilla garrula, Lin. Ses emellanåt på senhösten och vintern, som under föregående år.
Nattskära, Caprimulgus europaeus, Lin. Flyttfågel. Syns här och där.
Tornsvala, Cypselus apus, Illig. Flyttfågel. Häckar tämligen ofta på vissa platser.
Ladusvala, Hirundo rustica, Lin. Flyttfågel, mycket vanlig.
Hussvala, Hirundo urbica, Lin. Flyttfågel, mycket vanlig.
Backsvala, Hirundo riparia, Lin. Flyttfågel, mycket vanlig.
Grå flugsnappare, Muscicapa grisola, Lin. Flyttfågel, häckar ofta.
Svartvit flugsnappare, Muscicapa atricapilla, Lin. Flyttfågel. Häckar sällan. Sällsynt under höststräcket men vanligare under våren.
Halsbandsflugsnappare. Muscicapa albicollis, Tem. Sedd ett par gånger under höststräcket, är dock förmodligen inte regelbundet återkommande.
Varfågel, Lanius excubitor, Lin. Ses regelbundet i enstaka exemplar under hösten och vintern.
Törnskata, Lanius collurio, Lin. Flyttfågel. Fortplantar sig tämligen ofta.
Stenskvätta, Saxicola oenanthe, Lin. Flyttfågel. Häckar mycket ofta.
Buskskvätta, Saxicola rubetra, Lin. Flyttfågel. Häckar ofta.
Trädgårdssångare, Sylvia hortensis, Bechst. Flyttfågel. Häckar ofta.
Svarthätta, Sylvia atricapilla, Lath. Flyttfågel. Häckar sällan. Dock tämligen allmän på vårsträcket, sällsynt under hösten. En gammal hane blev skjuten så sent som i slutet av oktober 1891 i Farhult.
Ärtsångare, Sylvia curruca, Lin. Flyttfågel. Fortplantar sig tämligen ofta.
Törnsångare, Sylvia cinerea, Lath. Flyttfågel. Fortplantar sig tämligen ofta.
Näktergal, Luscinia philomela, Bechst. Flyttfågel. Häckar inte sällan.
Blåhake, Luscinia suecica, Lin. Skjuten ett par gånger på hösten.
Rödhake, Luscinia rubecula, Lin. Flyttfågel. Fortplantar sig tämligen ofta. Mycket talrik i trädgårdarna under de två vandringsperioderna. Ett fåtal övervintrar regelbundet, även under stränga vintrar.
Rödstjärt, Luscinia phoenicurus, Lin. Flyttfågel. Häckar tämligen ofta.
Härmsångare, Ficedula hippolais, Lin. Flyttfågel. Fortplantar sig allmänt.
Grönsångare, Ficedula sibilatrix, Bechst. Flyttfågel. Fortplantar sig tämligen sällan.
Lövsångare, Ficedula trochilus, Lath. Flyttfågel. Fortplantar sig tämligen ofta.
Gransångare, Ficedula abietina, Nilss. Syns inte sällan varje år under våren och hösten vid flyttningstid, speciellt i granplanteringarna vid Ängelholm och Vegeholm.
Sävsångare, Calamoherpe schoenobenus, Lin. Flyttfågel. Häckar ofta.
Rörsångare, Calamoherpe arundinacea, Briss. Sedd på våren, mycket sällsynt.
Dubbeltrast, Turdus viscivorus, Lin. Sällsynt under vår och höst.
Taltrast, Turdus musicus, Lin. Flyttfågel. Häckar sällan. Mycket vanlig under vår- och höststräcket.
Rödvingetrast, Turdus iliacus, Lin. Tämligen sällsynt under vår och höst. Ett fåtal övervintrar under milda vintrar.
Björktrast, Turdus pilaris, Lin. Vanlig under båda vandringarna. Under år då rönnen bär rikligt med frukt och kylan ej är för sträng övervintrar de i stora antal och flyttar från ort till ort.
Ringtrast, Turdus torquatus, Lin. Sällsynt under vår och höst.
Koltrast, Turdus merula, Lin. Flyttfågel. Häckar allmänt. Några övervintrar även under stränga vintrar.
Strömstare, Cinclus aquaticus, Bechst. Under hösten och vintern syns de vid Rönne- och Vegeå och vid mindre bäckar. Detta är dock sällan.
Sädesärla, Motacilla alba, Lin. Flyttfågel. Fortplantar sig mycket ofta.
Engelsk sädesärla, Motacilla Yarrelli, Gould. I juni 1883 sågs en hane av denna form häckandes med en hona av den vanliga M. alba i Farhult.
Forsärla, Motacilla boarula, Pen. Skjuten i december 1843 vid Krapperup, ett gods nära Kullaberg, enligt uppgift av S. Nilsson. Efteråt sedd på denna plats juni 1879.
Gulärla, Motacilla flava, Lin.
Nordlig
, Motacilla borealis, Sunev. Den nordliga formen förekommer sällan under vårsträcket i maj.
Sydlig
, Motacilla Raji, Bonap. De sydliga och västra formerna fortplantar sig tämligen ofta.
Fältpiplärka, Anthus campestris, Bechst. Flyttfågel. Häckar tämligen ofta.
Skärpiplärka, Anthus rupestris, Nilss. Flyttfågel. Häckar ofta. Några individer övervintrar och tål till och med stränga vintrar. Så blev till exempel olika exemplar som vistades i sjögräs som hade blivit uppkastat på stranden i Häljaröd, vid Farhult, skjutna i januari 1887 i -13°C. Vid undersökning visade det sig att de var mycket fetlagda. Ett en till tre mm tjockt späcklager låg under huden och magen var fullproppad med Diptera.
Ängspiplärka, Anthus pratensis, Bechst. Flyttfågel. Häckar ofta.
Trädpiplärka, Anthus arboreus, Bechst. Flyttfågel. Häckar inte sällan.
Järnsparv, Accentor modularis, Koch. Vanlig på vår och höst. Enstaka individer övervintrar.
Gärdsmyg, Troglodytes europaeus, Leach. Sträckfågel*. Fortplantar sig tämligen allmänt.
Talgoxe, Parus major, Lin. Sträckfågel*. Häckar mycket ofta.
Svartmes, Parus ater, Lin. Mycket vanlig på hösten och vintern i barrträdsplanteringarna vid Ängelholm, Vegeholm och Kullaberg. Mindre flockar beger sig även ut till trädgårdar och skogsdungar på vintern.
Tofsmes, Parus cristatus, Lin. Vanlig på höst och vinter på samma platser som den sistnämnda, den verkar likväl mer bunden vid barrskog än den förre och därmed ses den också mycket sällan på strövtåg i trädgårdar.
Entita, Parus palustris, Lin. Sträckfågel*. Häckar mycket ofta.
Talltita, Parus borealis, De Syles. Viell., som väl måste ses som en nordlig och östlig form, har aldrig setts här i nordvästra Skåne, medan de ofta förekommer i de nordöstra barrskogarna.
Blåmes, Parus coeruleus, Lin. Sträckfågel*. Häckar mycket ofta.
Stjärtmes, Parus caudatus, Lin. Sträckfågel*. Fortplantar sig i barrskogarna vid Ängelholm och Vegeholm, dock sällan. Tämligen vanlig på vintern och hösten i större eller mindre flockar.
Kungsfågel, Regulus cristatus, Willug. Sträckfågel*. Häckar i barrskogarna vid Ängelholm och Vegeholm. Mycket vanlig i skogarna och trädgårdarna på hösten och vintern.
Sånglärka, Alauda arvensis, Lin. Häckar mycket ofta. Enstaka övervintrar, huvudsakligen i större antal under milda vintrar.
Tofslärka, Alauda cristata, Lin. Stannfågel. Denna i Sverige på det senaste invandrande lärkart, ökar i mängd från år till år och har under de senaste 20 åren brett ut sig inåt landet från väst- och sydkusten av Skåne. De syntes till exempel bara i några enstaka exemplar vid Höganäs och Väsby i nordvästra Skåne på slutet av 60-talet, men är nu tämligen vanlig öster om Ängelholm. Genom sitt levnadssätt är den mer lämplig för att klara av stränga vintrar än den förenämnda arten som flyttar söderut medan denna infinner sig vid människobostäder och letar efter mat i avfallshögarna.
Trädlärka, Alauda arborea, Lin. Under vårsträcket inte särskilt sällsynt.
Berglärka, Alauda alpestris, Lin. Inte sällsynt från oktober till mars, då de förekommer flockvis, speciellt på sandbankarna vid kusten.
Kornsparv, Emberiza miliaria, Lin. Stannfågel. Inte särdeles allmän.
Gulsparv, Emberiza citrinella, Lin. Stannfågel. Inte särdeles allmän.
Ortolansparv, Emberiza hortulana, Lin. Flyttfågel. Fortplantar sig inte precis sällan.
Sävsparv, Emberiza schoenivculus, Lin. Flyttfågel. Fortplantar sig sällan. Inte sällsynt på vår och höst, till och med skjuten i början av december 1892.
Lappsparv, Emberiza lapponica, Lin. Sedd ett par gånger i november och december.
Snösparv, Emberiza nivalis, Lin. Kommer mycket ofta på vintern och stannar ofta till juni.
Gråsiska, Fringilla linaria, Lin.
a) magnirostris. Mycket sällsynt under vintermånaderna.
b) brevirostris Kommer årligen, vissa år i stora mängder på hösten och vintern.
Grönsiska, Fringilla spinus, Lin. Sträckfågel*. Häckar sällan. Vanlig under höst och vinter. Dess uppträdande är likväl tämligen växlande. Talrik under vissa år, under andra sparsam.
Steglits, Fringilla carduelis, Lin. Sträckfågel*. Häckar. Uppträder tämligen ofta i små flockar under hösten och vintern.
Hämpling, Fringilla cannabina, Lin. Flyttfågel. Häckar ofta.
Vinterhämpling, Fringilla flavirostris, Lin. Vissa år mycket vanlig på vintern, däremellan kommer den inte alls.
Bofink, Fringilla coelebs, Lin. Flyttfågel. Fortplantar sig ofta. Enstaka, speciellt honor, övervintrar.
Bergfink, Fringilla montifringilla, Lin. Syns varje år på hösten och våren vid flyttid. Särskilt på hösten mycket talrik. Enstaka stannar här hela vintern.
Grönfink, Fringilla chloris, Lin. Flyttfågel. Häckar tämligen ofta. Mycket allmän på hösten. En större del övervintrar.
Gråsparv och pilfink, Fringilla domestica, Lin. und montana, Lin. Stannfågel. Häckar mycket ofta.
Domherre, Pyrrhula vulgaris, Temm. Vanlig på senhösten och vintern, men uppträder i växlande mängder. På vintern 1892 var den mycket talrik.
Tallbit, Corythus Enucleator, Cuv. Denna "svenska papegoja", som den även kallas, syns på sommaren endast på de nordliga delarna av vår halvö. På hösten och vintern finns den dock i mellersta och södra Sverige och besöker då också Skåne. Den är dock inte en årlig vintergäst här utan ses endast då och då. Den var mycket talrik vintern 1892.
St. korsnäbb, Loxia pityopsittacus, Bechst. Ses sällan på hösten.
M. Korsnäbb, Loxia curvirostra, Lin. Vanlig på hösten och vintern vissa år.
Bändelkorsnäbb, Loxia bifasciata, Nilss. Är sedd som häckfågel endast i de nordliga trakterna på vår halvö. Kommer dock då och då till de sydliga trakterna på sina höst- och vintersträck, då den också ses i Skåne. Den senaste gången den påträffades här var på hösten 1889. Den tionde september sågs de första, vilka höll sig kvar här till slutet av oktober.
Stenknäck, Coccothraustes vulgaris, Klein. Ej sedd som häckfågel. På hösten finns regelbundet enstaka exemplar i trädgårdarna.
Ringduva, Columba palumbus, Lin. Allmän på våren och hösten.
Skogsduva, Columba oenas, Lath. Flyttfågel. Häckar ofta. Speciellt på Väderön häckar den talrikt.
Rapphöna, Perdix cinerea, Lath. Stannfågel. Fortplantar sig mycket ofta.
Vaktel, Perdix coturnix, Lath. Vakteln har förr förekommit här och har även häckat, till exempel på godset Vegeholm, Men har likväl inte setts under häcktiden på flera år. Sannolikt häckar de inte här nu, men ses emellanåt under höststräcket.
Orre, Tetrao tetrix, Lin. Finns på olika platser inom de nordliga och nordöstra delarna av nejden, men ingenstans i den egentliga Kullatrakten. Har dock inplanterats de senaste åren på godset Vegeholm, där de nu även fortplantar sig.
Stäpphöna, Syrrhaptes paradoxus, Pall. Sågs i enstaka flockar vid samma tidpunkt här som i övriga Sverige. Sommaren 1888 sågs ett par med sex eller åtta kycklingar. Den har alltså fortplantat sig här såväl som i södra Halland; följande år sågs de dock inte, troligen antingen på grund av, köld eller att de emigrerat igen.
Stortrapp, Otis tarda, Lin. Denna ståtliga och vackra fågel, som ännu för ungefär 30 år sedan häckade i större eller mindre antal vid de stora sandfälten i östra och nordöstra Skåne, är nu försvunnen från vår fågelfauna, men besöker oss emellanåt och ses också här i nordvästra Skåne. En hane sköts vid Svedberg oktober 1887.
St. strandpipare, Charadrius hiaticula, Lin. Flyttfågel. Häckar ofta. Mycket allmän på vår- och höststräcket.
M. strandpipare, Charadrius minor, Mey. Flyttfågel. Häckar inte sällan. Talrik på våren och hösten.
Charadrius cantianus, Lt. Flyttfågel. Inte sällsynt. Tämligen vanlig under sträcket.
Fjällpipare, Charadrius morinellus, Lin., som tillhör bergstrakterna på de nordliga provinserna i Skandinavien, ses ibland under de periodiska vandringarna i södra Sverige. Sålunda har den skjutits ett flertal gånger i de nordöstra och södra delarna av Skåne. Här har jag likväl inte sett den under mina mångåriga jaktturer.
Svartb. strandpipare, Charadrius cantianus, Lt. Flyttfågel. Häckar sällan. Tämligen vanlig under sträcket. (Jo, det är dubbeltryck i originalet!)
Ljungpipare, Charadrius apricarius, Lin. Allmän på vår och höst, särskilt under höststräcket.
Kustpipare, Charadrius helveticus, Ch. Bonap. Som förenämnda. Kommer dock inte i så stora flockar som den.
Tofsvipa, Vanellus cristatus, Mey. Flyttfågel. Häckar allmänt. Under de senaste tio åren har den dock minskat märkbart i antal och det kommer troligen inte att dröja länge förrän den tillhör rariteterna i denna trakt, då försvinnandet av deras lämpliga lokaler hela tiden fortgår.
Roskarl, Strepsilas collaris, Tem. Flyttfågel. Fortplantar sig sannolikt inte mer. Sparsam under sträcket. Enstaka övervintrar dock troligtvis också under milda vintrar, eller stannar åtminstone kvar så länge som kusterna är isfria.
Strandskata, Haematopus ostralegus, Lin. Flyttfågel. Vanlig. Häckar här och där.
Trana, Grus cinerea, Bechst. Syns emellanåt på höststräcket. Troligen så går inte deras sträck häröver regelbundet.
Vit stork, Ciconia alba, Briss. Fortplantar sig numera inte här på grund av brist på för dem passande jaktplatser. Visar sig då och då i enstaka par på våren och hösten.
Häger, Ardea cinerea, Lin. Talrik på hösten. Troligtvis så övervintrar enstaka också, eller kommer tillbaka alltför för tidigt, till och med precis efter nyår. En gammal hane sköts i januari 1886 och ett par sågs i samma månad 1892 i Rebbelberga, nära Ängelholm.
Storspov, Numenius arcuata, Lin. Flyttfågel. Häckar på en strandäng vid mynningen av Vegeå. Vanlig på våren och hösten.
Småspov, Numenius phaeopus, Lin. Syns bara i enstaka exemplar då och då på sträcket.
Rödspov, Limosa melanura, Leisl. Mycket sällsynt under hösten.
Myrspov, Limosa rufa, Briss. Tämligen vanlig vid flyttiden varje vår och höst.
Gluttsnäppa, Totanus glottis, Lin. Inte speciellt allmän på sträcket.
Svartsnäppa, Totanus fuscus, Briss. Som sistnämnda.
Rödbena, Totanus calidris, Lin. Fortplantar sig inte här mer. Mycket vanlig på vår och höst.
Skogssnäppa, Totanus ochropus, Lin. Inte så vanlig på sträcket.
Grönbena, Totanus glareola, Lin. Tämligen vanlig på sträcket.
Drillsnäppa, Totanus hypoleucos, Lin. Vanlig på sträcket.
Brushane, Machetes pugnax, Cuv. Inte direkt vanlig på vår och höst. Häckar ej här.
Skärsnäppa, Tringa maritima, Brünn. Skjuten ett par gånger på vintern, kommer dock regelbundet hit varje vinter när isen har slutit till de nordliga kusterna.
Spovsnäppa, Tringa subarquata, Nilss. Tämligen allmän under vår och höst.
Kärrsnäppa, Tringa alpina, Lin. Flyttfågel. Häckar inte direkt vanligt. Mycket allmän på sträcket.
Myrsnäppa, Tringa platyrhyncha, Tem. Inte så sällsynt på höststräcket. Har aldrig setts i flockar med andra Tringa-arter utan kommer ensamma eller i mindre flockar på fyra eller fem individer, och det speciellt på sådana platser längs kusten där marken är sumpig och beväxt med gräs.
Småsnäppa, Tringa minuta, Leisl. Vanlig på vår- och höststräcket. Den tjugonde juni 1888 sköts två, en hona och en hane, kanske ett par som stannade kvar under det egentliga sträcket och satte bo här i de sydliga trakterna. Det tycktes åtminstone för mig som om de befann sig i närheten av deras bo under den förmiddag som jag iakttog dem. Ett skott avslutade dock deras liv, men till följd av ett missöde kunde jag inte undersöka honans äggstockar.
Mosnäppa, Tringa temminckii, Leisl. Sedd emellanåt på vår- och höststräcket.
Kustsnäppa, Tringa islandica, Lin. Mycket vanlig under båda vandringarna, speciellt på hösten.
Sandlöpare, Calidris arenaria, Illig. Syns inte direkt ofta på genomsträcken på vår och höst.
Morkulla, Scolopax rusticula, Lin. Sällsynt på vår och höst.
Dubbelbeckasin, Scolopax major, Gmel. Inte vanlig på vår och höst.
Enkelbeckasin, Scolopax gallinago, Lin. Allmän på vår och höst. Under milda och isfria vintrar stannar den framtill juletid.
Dvärgbeckasin, Scolopax gallinula, Lin. Vanlig på våren och, speciellt, hösten. Stannar kvar i större antal än den förra.
Kornknarr, Gallinula crex, Lath. Flyttfågel. Häckar inte direkt ofta.
Småfläckig sumphöna, Gallinula porzana, Lath. Tämligen sällsynt på hösten.
Sothöna, Fulica atra, Lin. Inte vanlig på höststräcket.
Brednäbbad simsnäppa, Phalaropus angustirostris, Schintz. Skjuten två gånger; på hösten 1889 i Välinge vid ån och i Farhult 1891 vid havet.
Fisktärna, Sterna hirundo, Gmel. Fortplantar sig allmänt på Hallands Väderö.
Silvertärna, Sterna arctica, Tem. Häckar på samma platser som förenämnda, dock inte lika ofta. I de inre delarna av Skälderviken syns den bara sällan, medan den förra ofta är där.
Småtärna, Sterna minuta, Lin. Sedd ock skjuten ett par gånger. Denna lilla och fagra tärna fortplantar sig inte här, utan syns bara då och då i nordvästra Skåne under dess höststräck. Dess närmaste häckplats är en liten ö, Måkläppen, vid Skanör och Falsterbo.
Skrattmås, Larus ridibundus, Lin. Enstaka exemplar sedda på kusten på hösten.
Tretåig mås, Larus tridactylus, Lin. Syns inte direkt sällan från november till mars i Skälderviken.
Fiskmås, Larus canus, Lin. Fortplantar sig mycket ofta på Hallands Väderö.
Gråtrut, Larus argentatus, Brünn. Som förenämnda, men inte i så stora mängder.
Havstrut, Larus marinus, Lin. Enstaka par fortplantar sig på Hallands Väderö. Syns i övrigt inte sällan i Skälderviken under alla årstider.
Silltrut, Larus fuscus, Lin. Häckar också på nämnda ö, men sparsamt. Den finns dock aldrig, eller mycket sällan, i de inre delarna av Skälderviken.
Klykstjärtad stormsvala, Thalassidroma Leachii, Tem. Skjuten i Ängelholms hamn december 1891.
Sångsvan, Cygnus musicus, Bechst. Syns tämligen allmänt på hösten och under isfria vintrar.
Knölsvan, Cygnus olor, Vieil. Som förenämnda, men sparsamt.
Grågås, Anser cinereus, Mey. Fortplantar sig ej på Hallands Väderö som S. Nilsson uppgett, men kommer i början av ruggningen och mitten av juni tämligen talrikt dit. När gässen inte kan flyga efter det att de har tappat sin stora vingpennor jagas de på havet med båt. Under de senaste åren har det dock märkts en minskning i antalet, vilket har åstadkommits genom den flitiga jakten, därigenom att en del av fåglarna har skrämts bort och den andra delen är ytterst skygg och svår att få tag på. Grågåsen har häckat på en sumpig äng i närheten av Vegeholm, där ett bo stötts på i början av 70-talet; efter detta har de dock ej hittats igen. De kommer förövrigt tämligen ofta under båda flyttperioderna till nordvästra Skåne.
Sädgås, Anser segetum, Gmel. Ej så talrik på vår och höst som den förre.
Bläsgås, Anser albifrons, Bechst. Emellanåt i mindre flockar under höststräcket.
Vitkindad gås, Anser leucopsis, Bechst. Skjuten vid Farhult en gång vintern 1868.
Prutgås, Anser torquatus, Frisch. Årligen under hösten och vintern i mindre flockar.
Gravand, Anas tadorna, Lin. Fortplantar sig tämligen ofta, speciellt på Hallands Väderö. I början av januari 1889 sköts en gammal hona vid Farhult. Hanen sågs också. Förmodligen kom paret hit för tidigt.
Skedand, Anas clypeata, Lin. Ses ibland på hösten.
Gräsand, Anas boschas, Lin. Fortplantar sig allmänt.
Stjärtand, Anas acuta, Lin. Tämligen vanlig på vår och höst.
Bläsand, Anas penelope, Lin. Syns också talrikt i flyttider, speciellt på hösten. Är vanligare än den förra.
Årta, Anas querquedula, Lin. Kommer sannolikt inte hit.
Kricka, Anas crecca, Lin. Fortplantar sig tämligen ofta. Talrik under de periodiska vandringarna.
Vigg, Fuligula cristata, Steph. Sällsynt på vår och höst.
Bergand, Fuligula marila, Lin. Vanlig under flyttiden. Enstaka övervintrar.
Svärta, Fuligula fusca, Lin. Som den förra, men vanligare. Enstaka övervintrar visserligen, dock verkar det som om många flyttar söderut.
Sjöorre, Fuligula nigra, Lin. Ej så vanlig som den förra. Enstaka övervintrar.
Alfågel, Fuligula clangula, Lin. Vanlig på hösten och vintern.
Ejder, Fuligula mollissima, Lin. Allmän. Fortplantar sig tämligen talrikt på Hallands Väderö.
Storskrake, Mergus merganser, Lin. Fortplantar sig ej här. Syns endast vintertid, inte helt sällan.
Småskrake, Mergus serrator, Lin. Fortplantar sig på Hallands Väderö. Syns ofta på höst och vinter.
Salskrake, Mergus albellus, Lin. Den "vita sågaren", som är en nordöstlig fågel och som inom vår halvö kanske fortplantar sig i Karesuando-Lappmark, kommer bara till de sydliga trakterna på vintern. I nordöstra Skåne syns den ofta under kallare vintrar. Här är den dock aldrig sedd.
Havssula, Sula bassana, Briss. Är påstött en gång i hamnen i Ängelholm och blev då levandes infångad.
Storskarv, Phalacrocorax carbo, Lin. Syns inte helt sällan på vintern i Skälderviken.
Storlom, Colymbus arcticus, Lin. Vanlig på höst och vinter. Enstaka individer stannar här även under sommarmånaderna, har likväl inte setts häcka.
Smålom, Colymbus septentrionalis, Lin. Tämligen vanlig under hösten och vintern.
Sillgrissla, Uria troile, Lin. a) troile, Tem. Talrik under hösten och isfria vintrar. b) Brünnichii, Sabine. Mer sällsynt än den förra.
Tobisgrissla, Uria Grylle, Lin. Fortplantar sig på Väderön, annars mycket vanlig alla årstider i Skälderviken.
Lunnefågel, Mormon arcticus, Lin. Ett exemplar såg vid Farhult vintern 1887.
Tordmule, Alca torda, Lin. Vanlig på hösten och vintern..

* I benämningen sträckfågel kanske vi skall lägga betydelsen partiell flyttfågel eller strykfågel. Arten lämnar sin häckningslokal som t ex gärdsmyg eller blåmes och drar sedan runt till lämpliga platser för att hitta bättre födotillgång eller för att komma undan kylan. Medan andra delar av populationen flyttar.


Sammanfattar vi nu det anförda i siffror så finner vi att det finns 94 häckande fågelarter inom nordvästra Skåne och de fåglar som visar sig under de periodiska vandringarna blir tillsammans 88 arter. Över detta kommer 26 arter mer eller mindre sporadiskt hit.

Det gemensamma antalet för de hittills iakttagna fågelarterna i denna trakt är alltså 208. Av dessa kan naturligtvis sådana som Alced Kungsfiskare, Merops Biätare, Motacilla Yarellii Engelsk Sädesärla och Boarula Forsärla, Emberiza lapponic Lappsparv, Syrrhaptes Flyghöna, Otis tarda Stortrapp, Phalaropus angustirostris Brednäbbad simsnäppa, Thalassidroma Leachii Klykstjärtad Stormsvala och några andra av denna fauna inte tillräknas då de bara av någon anledning, som av en växling i vinden eller för att de förvirrat drivit omkring, setts här. Med dessa och några uttagna, som numera endast ses sällan, besitter alltså nordvästra Skånes fauna cirka 190 fågelarter.

I relation till den hela sammanställda fågelfaunan i Skandinavien så får nordvästra Skåne ihop nästan fyra femtedelar då man nämligen värderat de förekommande fågelarterna inom Skandinavien till 250 stycken, då sådana som Aquila naevia M skrikörn, Circus cineraceus och palidus Ängs och Stäpphök, Strix psilodactyla Minerva uggla, Oriolus Galbula Sommargylling, Muscicapa pava Mindre flugsnappare, Fringilla erythrina Rosenfink och sådana andra inte kan räknas med i dess fåglar med fullt fog.


Artlistan översatt av Nelly Nilsson och bearbetad av Karl G Nilsson.

Bilden på Hans Wallengren från Wikimedia Commons.



Kontakta KOF