Inventering av turkduva i nordvästra Skåne 1998

Mats Peterz



Turkduvan utsågs av Sveriges Ornitologiska Förenings forskningskommitté till riksinventeringsart 1998. Arten har minskat i antal under senare år och en bättre bild av dess förekomst i Sverige var önskvärd. Nedan presenteras resultatet från KOF's rapportområde.

Historik

Det första fyndet av turkduva i Nordvästskåne gjordes i Pålsjö 1954 och fyra år senare rapporterades den första häckningen i Helsingborg (Jönsson m.fl. 1990). Påföljande år, 1959, fanns två par och då rapporteras även en häckning från Ängelholm. Första kända fyndet i Höganäs är från 1962.

Kolonisationen gick snabbt och på senhösten 1960 fanns ca 30 turkduvor i Helsingborg. Vid en inventering vintern 1973/74 påträffades ca 1100 fåglar, men redan vintern 1978/79 hade antalet sjunkit till drygt 200 (Stjernfeldt 1979).

En ny inventering i januari 1985 skattade beståndet i Helsingborg till ca 400 fåglar (Kjellén 1986). Vid samma inventering påträffades turkduvor på flera andra platser i Nordvästskåne. Flest fanns i Båstad (57 ex), Ängelholm (31 ex), Viken (30 ex) och Bjuv (30 ex). Totalt fanns i KOF's rapportområde i januari 1985, 622 turkduvor. Motsvarande siffra för 1974 var 1800.

Ovanstående uppgifter gällande turkduvebeståndets utveckling är baserade på vinterförekomster och någon fullständig inventering av antal häckande par har inte genomförts. I samband med riksinventeringen 1974 (Risberg 1978) uppskattades dock beståndet i KOF's rapportområde (som då ej omfattade Båstads kommun) till minst 1000 par (RKOF 1975).

Metodik

Inventeringen organiserades av KOF's forskningskommitté, som kontaktade lokala ornitologer i rapportområdet för att få en så god täckning som möjligt. Turkduvan häckar inte bara i städer, utan även i mindre samhällen och byar. Att inventera alla potentiella häcklokaler var därför inte möjligt. Mindre god täckning erhölls på Bjärehalvön, medan Höganäs kommun samt Ängelholm och Helsingborg täcktes nära nog fullständigt.

Två metoder för att skatta turkduvepopulationen rekommenderades av SOF's forskningskommitté. Dels räkning av vinterflockar i januari­februari och dels lokalisering av revirhävdande hanar eller par under häckningstid (april-maj, ev. juni). För KOF's del koncentrerades insatserna till häckningssäsongen. Förutom de organiserade insatserna inkom även ett antal rapporter direkt till KOF.

Vinterpopulation

Ett tjugotal vinterfynd rapporterades till KOF (se tabell 1). Sammanlagt rör det sig om ett 60-tal fåglar, vilket i jämförelse med tidigare inventeringar förefaller lågt. Resultatet kanske till viss del speglar en dålig inventeringsaktivitet, men rimligtvis borde inte några större flockar av turkduva ha gått helt spårlöst förbi. Det är därför inte troligt att fler än 100 turkduvor övervintrade i rapportområdet vintern 1997/98.

Tabell 1. Rapporterade fynd av turkduva under januari-mars 1998

Ort
Antal ex
Helsingborg
8
Råå
4
Domsten
1-2
Höganäs
9
Strandbaden
5
Kågeröd
ca 8
Ängelholm
3
Munka-Ljungby
1
Torekov
10
Åstorp
8
Totalt
57-58

Häckbestånd

Fynden under häckningstid har sammanställts i tabell 2. Totalt påträffades 149-161 revirhävdande fåglar.

En skattning av det totala antalet par inom respektive kommun har även gjorts (se tabell 2). Framförallt i Båstads kommun var inventeringstäckningen mindre god, men även i övriga kommuner missades säkert en del turkduvor. Vid en summering av det skattade antalet revirhävdande turkduvor i KOF's rapportområde stannar siffran på ca 205 fåglar.

Diskussion

Såväl vinter- som häckbeståndet av turkduva har gått tillbaka stort sedan toppåren på 1970-talet. Dagens turkduvepopulation ligger långt under de minst 1000 par som man uppsakttade fanns i KOF's rapportområde 1974. Då kunde man hitta turkduvor i snart sagt varje mindre ort eller by. Artens läte tilltalade inte alla och ansågs t.o.m. utgöra en sanitär olägenhet varför viss avskjutning av turkduvor förekom inom vissa tätorter.

Man kan konstatera att det föreligger en ganska stor skillnad mellan vinterförekomst och antal par. Det är helt klart att vissa turkduvor flyttar. Turkduvan har en ganska utdragen sträckperiod. Vid Kullen kan vårsträckande fåglar ses under perioden april - juni (egna observationer). Vid Skagen i Danmark infaller sträcktoppen under perioden mitten av maj - början av juni (Malling Olsen 1992). Det är således klart att visst inflöde söderifrån sker under våren. Detta förklarar en del av skillnaden mellan vinterfynd och häckande par.

Inflödet av flyttande turkduvor kunde även noteras under inventeringen i att fler ropande fåglar hördes under senare delen av inventeringsperioden. Inventering endast i början av den av SOF rekommenderade perioden april - maj, riskerar däför att underskatta antalet par.

Tack
Till alla som bidragit med rapporter om turkduvans förekomst i KOF's rapportområde 1998 vill vi framföra ett varmt tack.

Referenser

Stjernfeldt, S. 1979. Turkduvans förekomst i Helsingborg vintrarna 1973-74 och 1978­79. Anser 18: 197-200.
Kjellén, N. 1986. Inventering av turkduva Streptopelia decaocto i Skåne, januari 1985. Anser 25: 127-130.
Jönsson, P. E., Nilsson, K., Oldén, B., Peterz, M. & Strid, C. 1990. Nordvästskånska Fåglar. Kullabygdens Ornitologiska Förening.
Risberg, L. 1978 Turkduvan Streptopelia decaocto i Sverige 1974-75. Vår Fågelvärld 37: 193-208.
RKOF 1975. Rapport från Kullabygdens Ornitologiska Förening 6, nr 9-10, sid. 11.
Malling Olsen, K. 1992. Danmarks Fugle. Dansk Ornitologisk Forening.

Denna artikel har tidigare publicerats i Fåglar i Nordvästskåne 1998, sid. 41-43.


© KOF 1998-2006
Ansvarig för sidan är KOF:s webbgrupp.
Sidan uppdaterad 2006-11-12 av Christer Strid.