Ringmärkning

”Ringmärkning är den vetenskapliga metod som bygger på att vilda fåglar fångas in och förses med en lätt metallring med ett individuellt nummer. På varje ring finns förutom numret en adress dit den som hittar ringen kan rapportera om fyndet” … med dessa inledande ord på hemsidan presenteras Riksmuseum, Stockholm ringmärkningsverksamheten i landet.

Sedan början av 1960 har man där haft en central och samordnande funktion – Ringmärkningscentralen – för ringmärkningsverksamheten i landet, men även varit kontaktorgan för motsvarande verksamheter i andra länder. Ett led i denna samordnande funktion resulterade i att det numera står RIKSMUSEUM STOCKHOLM på alla svenska ringar. Det fanns tidigare olika adresser men sedan 1960 har alla svenska ringar samma adress.

Förutom metallringen (aluminium eller stål) kan man som ett komplement ha olika typer av plastringar, till exempel färgade ringar som kombineras på olika sätt eller förses med text som i vissa lägen ska gå att läsa av på avstånd. Denna typ av märkning är till exempel mycket användbar vid studier av enskilda individers rörelser.

Ringmärkningen idag bedrivs av ringmärkare med assistenter vid våra fågelstationer, men även av ett antal enskilda ringmärkare fördelade över hela landet. Om du är intresserad av att lära dig ringmärka är en bra början att t.ex. ta kontakt med en fågelstation och be att få börja som assistent. Någon regelrätt utbildning finns inte för att bli ringmärkare utan här handlar det mycket om ”learning by doing” och att då göra detta tillsammans med redan kunniga märkare. De ringmärkarkurser som ges vid vissa fågelstationer är ett bra komplement till praktik.

Historiskt sett var det i Danmark (genom skolläraren Hans Mortensen) som man i sekelskiften (1900-talet) försåg de första fåglarna med ringar. Då i syfte att ta reda på lite mera om fåglarnas flyttvägar som man då inte hade stora kunskaper om. Numera är det knappast flyttvägarna det handlar om utan snarare information som gäller populationsdynamik, ruggningsmönster i fjäderdräkten, biometri, fettupplagring, flyghastigheter m.m.

Det var först en bit in på 1900-talet som man började med ringmärkning i Sverige och det var då som ett resultat av ett möte (5 maj 1911) anordnat av Göteborgs Bilogiska Förening, där L.A. Jägerskiöld (intendent på Naturhistorisk museet i Göteborg) presenterade resultat från de märkningarna Mortensen i Danmark och Thieneman i Tyskland hade gjort tidigare. Konservator Gustav Kihlén fick då i uppdrag att året därpå – 1912 – ringmärka fjällvråkungar i Lappland. 76 individer blev märkta och av dessa märkningar fick man hela 15 återfynd. En riktigt god start.

Ringmärkningsverksamhet vid Naturhistoriska museet i Göteborg fortsatte, även om den skedde i ganska liten omfattning. Ett antal nya intressenter, Riksmuseet Stockholm, Svenska Jägareförbundet och Sveriges Ornitologiska Förening (Ottenby fågelstation) och Skånes Ornitologiska Förening (Falsterbo fågelstation) började också med ringmärkningsverksamhet.

I slutet av 1950-talet insåg man att bristen på resurser för att ta hand om samordning och administrationen måste avhjälpas. Det skulle dessutom vara en klar fördel om även Sverige representerades av en enda organisation internationellt. Vid ett möte i Stockholm den 24 januari 1959 beslöts att centralen borde förläggas till Naturhistoriska riksmuseet.

För dig som gör ett återfynd av en ringmärkt fågel finns här en länk för att rapportera detta till Ringmärkningscentralen.

Det bedrivs ett antal olika ringmärkningsprojekt i NV-Skåne och information hittar du bl.a. på dessa länkar:

Kontakta KOF