kof-forum

 
KOFs VÅRFÅGELKALENDER 16/5-16 18:16
Hej!
Glada över all positiv respons på vår Fågeladventskalender har vi under våren på KOFs Facebooksida publicerat en uppföljare: KOF:s Vårfågelkalender, med en personlig beskrivning av en vårfågel i veckan under mars till och med maj. Efter hand har det visat sig att många medlemmar inte vill klicka på Facebook-loggan på vår startsida. För att underlätta för dem kommer nu ett artporträtt om dagen från Vårfågelkalendern att finnas tillgänglig här på Forum fram till slutet av maj.
Skrivet av: Hans Nordius

Vårfågelkalender 1: 16/5-16 18:19
SPRIDER GLÄDJE OCH LIVSLUST
KOF:s Vårfågelkalender del 1

SÅNGLÄRKA (Aluada arvensis)
Sånglärkan är en av vårens allra tidigaste budbärare. Redan i februari kan deras korta klangfulla sträckläte höras så fort milda sydvästvindar sveper in över Skåne. Ja, milda vintrar kan smågrupper av sånglärkor rent av klara av att övervintra i sydligaste Sverige. Den stora majoriteten lärkor flyttar dock till Syd- och Västeuropa i oktober-november. I mars-april kommer de tillbaka på bred front och när vårsolen börja värma ordentligt ljuder lärkornas härligt intensiva drillanden från öppna marker överallt i landskapet. Många är de människor som nu stannar upp och njuter av vårens första lärksång och imponeras av deras energi. Den ljudkuliss de skapar sprider livslust och glädje även till oss. Vi blir glada som lärkor – de mest hyllade fåglarna i svensk dikt.

Upp på ett snöre
Sånglärkan är en traststor fågel med kamouflagefärgat gråbrunspräcklig ovansida, som så många fåglar har. Med kikare kan man se att undersidan är ljus, medan stjärten är mörk med vita ytterkanter. Stående på marken reser lärkan vid störning hjässfjädrarna till en liten tofs, som dock inte blir lika tydlig som på tofslärkan – kusinen på kontinenten.
Ibland kan sånglärkan sjunga från marken, men vanligtvis stiger den rakt upp som dragen i ett snöre till hundra meters höjd eller mer. Där kan den stanna i upp till en timme om den är stark och vill markera sitt revir tydligt mot angränsande hannar. När lärkan behöver födosöka en stund dalar den nedåt, drar ibland in vingarna och faller som en sten, för att strax över marken stanna upp på vibrerande vingar innan den landar och snabbt springer iväg en bit. Tar alla grannar fikapaus samtidigt blir det förvånansvärt tyst en stund, men när en hanne återupptar sin sång hänger de andra snabbt på för att inte visa svaghet.

Vanlig men hotad
Träd, rävar och buller gillas inte när sånglärkan väljer revir. Minst ett stenkast från närmaste träd eller elstolpe placeras boet, väl dolt i en tuva på marken, för att undgå kråkor och hökar som kan sitta och spana från höga utkiksplatser. Upptäcker lärkorna rävar i närheten försöker de hitta boplatser långt från deras gångstråk. Buller stör sångens effekt som revirmarkering, så motorvägar står inte på lärkornas gilla-lista.
Sånglärkan har i århundraden varit karaktärsfågel i jordbrukslandskapet, men har de senaste trettio åren minskat med hela 75 procent och bedöms nu som nära hotad (NT) enligt ArtDatabankens lista. Mönstret är likartat för nästan alla fåglar i jordbruksmiljöer i Europa. Orsakerna bedöms vara ändrade brukningsmetoder, såsom tidigare vallskörd, färre kantzoner, effektivare insektsbekämpning och mer höstsådd. Sådd på hösten ger tät hög säd tidigt på försommaren och försvårar lärkornas födosök på marken.

Köp en lärkruta
Förutom information till jordbrukarna, och krav på kantzoner och andra åtgärder, pågår ett försök där allmänheten kan köpa en lärkruta. Det innebär att lantbrukaren lyfter på såmaskinen och skapar rutor med öppen mark i sädesfälten. Ekologisk odling bör också gynna lärkor och andra fåglar i jordbrukslandskapet. Sånglärkan är både trogen sin maka och ortstrogen. Samma par kan alltså häcka tillsammans på samma plats i flera år. Ungfåglarna försöker också hitta revir i närheten av sin uppväxtplats.
Text: Hans Nordius

Källor: Fågelguiden (Svensson 2009), Fåglar i jordbrukslandskapet (SOF, 1988), Fåglar i Sverige (1979), natursidan.se
Vårfågelkalender 2: 17/5-16 07:49
"SÅKAJAN" - EN TIDIG BUDBÄRARE
KOF:s Vårfågelkalender del 2

TOFSVIPA (Vanellus vanellus)
Samtidigt med sånglärkorna dyker de första viporna upp i februari-mars, hanarna en vecka före honorna. ”Nu är det bara vibefnysan kvar”, sa man förr i Skåne när de första viporna sågs. Med det menades att det kommer bakslag i vädret, med snö och kyla under några dagar trots att viporna anlänt, men att den riktiga vintern är över. Blir dessa bakslag för hårda kan de tidiga viporna tvingas vända tillbaka en bit neråt kontinenten. Tofsvipan kallades även ”såkaja” i Skåne förr, för när viporna var på plats på fälten var det dags att förbereda vårsådden.

Blinkande svartvit i flykten
Namnet vipa syftar säkerligen på lätet som kan beskrivas ”bovip-viip, vip-vip, bo-viip”. Tofsvipan tillhör vadarfåglarna och är ungefär stor som en duva. I flykten känner du igen den på att den så tydligt är tecknad i både svart och vitt, samt att den uppskrämd sällan flyger iväg långt – utan bara lyfter i lätt flykt och strax landar igen. När hanen vill imponera på honan flyger han lågt en kraftfull flykt där han tar i så att det susar om vingarna, som en lättversion av ljudet från ett vindkraftverk. Sen stiger han brant upp och börjar sin sångstrof, vänder neråt och slår en så snabb sidvolt att den kan vara svår att uppfatta.

Trivs på fuktig mark
Tofsviporna vill ha fuktiga betesmarker eller vårsådda fält med fuktstråk intill. Det kan räcka med att det vid regn bildas vattensamlingar på åkern som blir kvar en tid. För boet väljer hanen ut några platser där äggen kan ruvas utan alltför stor risk att upptäckas av predatorer, eller översvämmas. Han bökar runt med bröstet tills en liten grop har bildats, och visar sedan stolt runt honan bland groparna. När hon godkänner en bobale visar hon det genom en flyguppvisning, ofta åtföljd av en parningsakt. För att bättre kunna försvara ägg och ungar bildar viporna gärna små glesa kolonier där de hjälps åt att jaga bort inkräktare. Även vi människor kan få störtdykande vipor över huvudet, men innan vi har kommit så nära att de attackerar lyfter viporna och flyger oroligt av och an under ljudligt gnällande. Då bör man välja en annan väg.

Akta tryckande ungar
Vid födosök springer viporna snabbt fram ett stycke, stannar sedan bugande, lyssnande och spanande mot marken efter maskar och insekter. Tar du en promenad i vårnatten kan du höra att även viporna är vakna. Med sina stora ögon och goda hörsel kan de hitta mat även när det är nästan mörkt. I mars-april läggs de fyra äggen som ruvas en hel månad. De små kycklingarna lämnar boet direkt efter kläckningen och trycker hårt mot marken om mamman signalerar fara. Ser du likformade, runda stenar på småvägar i vipmarker så bromsa upp – det kan vara tryckande vipungar. Från kläckningen tar det en månad för ungarna att bli flygfärdiga.

Diskreta kustgäster
I september-oktober är viporna på väg söderut och kan då ses till exempel vid våra kuster. På senhösten upptäcker man ibland några enstaka vipor som står och trycker i snålblåsten vid en stenig strand. Men blir de uppskrämda kan det visa sig vara en rejäl flock – så välkamouflerade är de i den miljön. När vinden mojnar eller får rätt riktning drar de ner till Spaniens, Portugals och Frankrikes kusttrakter, som är deras främsta vinterkvarter. Där stannar de tills de är redo att återvända till oss - med bud om nästa vår.

Text: Hans Nordius

Källor: Fågelguiden(Svensson 2009), Skånes fåglar(SkOF, 1994), Nordvästskånska fåglar(KOF, 1990), Fåglar i jordbrukslandskapet(Andersson,1988), Fåglar i Sverige (Rosenberg, 1979) Fågelboken (Rendahl, 1954), www.birdlife.se, www.natursidan.se
Vårfågelkalender 3: 18/5-16 21:13
”HÄNG PÅÅ, DE E VÅÅRR!”
KOF:s Vårfågelkalender del 3

TRANA (Grus grus)
De klangfulla ropen hörs genom trafikbruset och får oss att höja blicken mot tranflockarna som i i plogformation passerar högt över våra huvuden i mars-april. Vid ostlig vind pressas fler till oss i västra Skåne, merparten sträcker annars längre österut. När flockarna möter stigande varmluft börjar de cirkla och ta höjd. Tranropen beskrivs som ”kårr, kyrr”, med rullande r-ljud. Eller är det ”Häng påå, de e våårr”, de ropar? På häckningsplatserna hörs deras jublande trumpetfanfarer kilometervis i morgondiset.

Elegant spatserande
Tranornas fjäderdräkt är övervägande askgrå, men under ruvningstiden gnider en del tranor in ryggfjädrarna med järnoxidhaltig jord i rostbrunt för att bli mer svårupptäckta för fiender. Elegant spatserar de vid födosökandet omkring på sina långa smala ben. Häckningen sker på myrar och sanka ängsmarker där tranorna äter bär, späda växter och allehanda smådjur. På grund av utdikningar och jakt var tranan i många decennier från 1800-talet och framåt försvunnen som skånsk häckfågel. Först 1965 hittades i Osbytrakten ett häckande tranpar i Skåne igen. Sedan dess har allt fler tranor anpassat sig till ett liv närmre människor, och i dagsläget beräknas runt femtio par häcka i vårt landskap. Bidragit till ökningen har också minskad jakt på övervintringsplatserna.

Publiksuccé även i Skåne
Vid Hornborgasjön utspelar sig den mest kända trandansen i Sverige i mars-april. Ända upp till 25 000 tranor kan vara samlade inom ett ganska begränsat område, där de förr åt fjolårspotatis som blivit kvar i marken. Numera läggs spannmål ut till dem. Dansen, med höga språng och bugningar, och uppflogen då himlen fylls av tranvingar och glädjerop är ett så imponerande skådespel att Hornborgaområdet får runt 150 000 besökare varje vår. Ja, hela bygden runt sjön lever upp under den perioden. Under senare år har Skåne fått sitt eget tranparadis vid Pulken i Kristianstad vattenrike, där det förra våren sattes nytt rekord med 8 500 samtidigt rastande tranor, som lockade 15 000 besökare. De syd- och mellansvenska tranornas främsta vinterkvarter är Extremadura i västra Spanien, där ekollon och spillsäd står på menyn. Norra Skandinaviens tranor däremot semestrar mest söder om Medelhavet.

Meattansful (Mer-aftons-fågel)
När tranorna anlänt på våren fick man förr inte längre tända ljus om kvällen. Det skulle inte behövas nu när tranorna kommit med mer kvällssol. Uppskattat av många var att det tilltagande ljuset även medförde att ett extra mål mat serverades på kvällen, därav beteckningen meattansful - mer-aftons-fågel - om tranan. Trandagen var en vanlig tradition sydöstra Sverige och firas än idag den 25 mars i Kalmartrakten. Kvällen innan Trandagen ser barnen i huset till att det finns en fönsterspringa eller ett spjäll öppet så att tranan kan komma in och lägga sitt ägg/godis i deras strumpor på sänggaveln. Talesätt: ”Tredje torsdan i Thor trär tranan trin på Skånes jor.” (Tredje torsdan i mars träder tranan trind på Skånes jord). Den förutsägelsen stämmer bra in än i våra dagar. Tranans popularitet bland KOF-folket kan ses i Obsboken och i sms-kedjor, där passerande flockar rapporteras i mängd. Ja, tranan väcker vårkänslor hos de flesta människor som ser och hör den.

Text: Hans Nordius

Källor: Fågelguiden(Svensson 2009), Skånes fåglar (SkOF, 1994), Nordvästskånska fåglar(KOF, 1990), Fåglar i Sverige(Rosenberg, 1979), www.vattenriket.kristianstad.se, projektwebbar.lansstyrelsen.se, se.wikipedia.org
Vårfågelkalender 4: 19/5-16 09:31
TRIPPAR PÅ ÅKER OCH GRÄSMATTA
KOF:s Vårfågelkalender del 4

SÄDESÄRLA (Motacilla alba)
På dagen samma datum i månadsskiftet mars-april anländer sädesärlorna ofta år efter år till sin hemort. När de åter spatserar runt på åkrar, gräsmattor och i städernas parker känns det genast mer hemtrevligt och vårligt även för oss. Livligt trippar de på sina tändstickssmala ben i jakten på småkryp, vickande på den långa stjärten och kikande med sina pepparkornsögon. Huvudet rörs taktfast fram och tillbaka när de går, vilket lett till att de i Edsbytrakten i Hälsingland kallas för tackeralla – ett barndomsminne för mig. Huvudknycken tolkas alltså som att de går och tackar alla till höger och vänster – tack, tack, tack. På andra håll i landet kallas ärlan vippstjärt, kokvittra och en rad andra fyndiga namn.

Kvittrar försiktigt
Sädesärlans sång är ett kort kvittrande som upprepas till en trivsam konversation, som om den satt och småpratade med någon. Lätet är svårlokaliserat, så när man förgäves spanat en bit bort kan den kvittrande hannen visa sig sitta helt nära, på hustaket, lågt på en sten eller direkt på marken. Vid långa förflyttningar har sädesärlorna en studsande bågflykt då de låter höra sitt typiska korta lockläte tsi-litt, tsi-litt, med betoning på den ljusa slutstavelsen.

Ljusgrå slängkappa
Ärlornas dräkt har en diskret stilfullhet, likt en grå slängkappa till vit dress. Honorna kan ofta särskiljas från hannarna på gråare nacke, utan skarp gräns mot ryggen, medan ungfåglarna saknar de vuxna fåglarnas svarta på hjässan. Förutom i kulturlandskapet trivs ärlorna längs sjöstränder och vattendrag, där de kan de plocka uppspolade insekter på stranden likt småvadare eller fånga flygfän i luften. Insekter som fastnat i kylargrillen på en bil blir som ett läckert grillspett för en ärla, medan deras egen spegelbild i bilens backspegel kan misstas för en rival – så spegeln attackeras frenetiskt. För sin hona utför hannen en lugnare styrkeuppvisning, likt ett orrspel i miniformat. Djur som kan utgöra ett hot mot ärlorna uppvaktas energiskt genom att ärlorna flyger efter dem under intensivt kvittrande.

Säkrare nära faran
Insynsskydd är ett grundkrav vid sädesärlornas bobygge, men för övrigt är de inte så nogräknade. I murar och vedstaplar kan man upptäcka deras bon, liksom i skrymslen i långtidsparkerade fordon, ja till och med i underdelen av stora rovfågelsbon. Finessen med att bygga där är att fyrfota borövare inte vågar sig nära samtidigt som rovfåglarna kopplar bort jaktinstinkten intill sitt eget bo. (Matrester i örnboet lockar dessutom till sig insekter, men örnbon finns det förstås inte så gott om.) När äggen har kläckts kan ärlehonan ibland lämna över omvårdnaden av ungarna till hannen, medan hon själv lägger en andrakull.

Restaurangkedjan Nilen
Sveriges sädesärlor övervintrar framför allt i Mellersta Östern och östra Afrika, norr om ekvatorn. Genom Egypten erbjuder Nildalens flodstränder och bevattnade fält ett långt smörgåsbord av föda i det annars så ökenartade landskapet. Att vintermålet främst ligger i sydost avspeglar sig tydligt på ärlornas flyttvägar ut ur Sverige. På Österlen kan under en enda dag ses fler ärlor på väg ut över havet än summan för hela höstens ärlesträck vid Falsterbo. En del av Falsterbos ärlor fortsätter förmodligen i sydvästlig riktning mot Spanien och nordvästra Afrika precis som ärlorna i Europas västliga länder gör. Enstaka ärlor har faktiskt setts stanna och överleva vintern i Skåne, men då handlar det om individer som inte lyckats samla på sig tillräckliga energidepåer för att påbörja flyttningen i tid och som haft tur med en mild vinter.

Drar nytta av vägarna
I skogsbygd hittas ärlor längs vägar där dikesrenen liknar en äng, och där trafiken lämnar döda insekter efter sig. I Skåne beräknas det i genomsnitt häcka sju sädesärlepar per kvadratkilometer. Den tätheten är liknande för hela landet, utom i skogsbygd och i fjällen, så sädesärlan är en mycket talrik svensk häckfågel – och omtyckt.

Text: Hans Nordius

Källor: Fågelguiden(Svensson, 2009), Skånes fåglar(SkOF,1994), Nordvästskånska fåglar(KOF,1990), Fåglar i Sverige(Rosenberg,1979), Fåglar och fågelliv i Europa(Burton,1977) Fågelboken(Rendahl,1954), sv.wikipedia.org
Vårfågelkalender 5: 20/5-16 06:44
SPRICKFÄRDIG AV SÅNG
KOF:s Vårfågelkalender del 5

STARE (Sturnus vulgaris)
Plötsligt sitter han där nära sin holk, intensivt sjungande i vårsolen fastän det ännu långtifrån börjat grönska – starhannen. Till att börja med ger han mest tidiga morgon- och sena kvällskonserter, resten av dagen ägnas åt födosök och socialt umgänge. Vid första anblicken kan staren på gräsmattan uppfattas som en koltrast, men staren promenerar istället för att hoppa framåt och har kortare stjärt. Födosöket sker genom att staren i rask takt sticker ner näbben i gräset och bänder upp ett hål som den kan hitta något ätbart i.

Inlärda läten
Någon direkt skönsång bjuder staren inte på, men sången är fascinerande varierad och underhållande. Takten är symaskinssnabb, med återkommande näbbknäppningar och mjuka visslingar, samtidigt som han vibrerar med vingarna, sprickfärdig av sångiver. Lyssnar man en stund känns läten igen från en lång rad andra fåglar – ja, till och med hundskall, gräsklippare och mobilsignaler kan ingå i repertoaren. Den inlärda sången förs över till nästa generation när stararna under sommarkvällar samlas och övar körsång i höga träd.

Starholken är populär
Staren är hålbyggare, varför gamla träd där hackspettar haft bon är deras naturliga boplatser. Fågelholken, som lär vara en indisk uppfinning, har för många starar blivit räddningsplankan när skogsbruket erbjuder färre hålträd. Just starholken har blivit ett begrepp, med sina större mått än småfågelholkarna. Den sätts upp på vara och varannan tomt på landsbygden. Starhannen samlar in torrt bomateriel som han packar lätt och dekorerar med gröna blad eller något färgglatt han hittat, medan honan färdigställer bobalen. Äggläggningen sker i månadsskiftet april-maj, och när honan börjat ruva sjunger hannen allt oftare – nu också för att försöka attrahera ytterligare en hona. Även honorna har sina knep för att få många ungar – de kan smyglägga ägg i andra honors bon likt göken gör. Vid midsommartid är Sydsveriges ungstarar utflugna.

Skydda dina bär
Under sensommar och tidig höst kan flockar av unga starar snabbt tömma bärbuskar och körsbärsträd om man inte skyddar dem med nät. Kanske är det ungfåglar norrifrån som stannar och tankar på vägen. Vid den här tiden ser man också starar som snappar flygmyror i luften över städer tillsammans med skrattmåsar. De vuxna fåglarna, som nu om inte förr fått vitprickiga fjädrar och mörk näbb, väntar till i oktober med att flytta till Nordsjöländerna, England och Irland. Staren är alltså en kortdistansflyttare, och småflockar av starar kan milda vintrar rentav ses stanna i södra Sveriges kusttrakter.

Beroende av betande djur
Staren är starkt knuten till människan, framför allt till våra betesdjurs ängar och städernas gräsytor. Under 1800-talet och början av 1900-talet ökade arealen betesmark krafigt i Sverige genom skogsröjning och utdikning. Ängarna blev också näringsrikare genom ökad spridning av stallgödsel. Detta gynnade staren som då blev betydligt talrikare än tidigare och expanderade norrut i landet. Sedan mitten av 1970-talet har staren åter minskat, troligen till följd av att antalet betesdjur i Sverige nu minskar. På Kullaberg häckade vid inventeringarna 1974 och 1984 cirka hundra par, men 2014 endast åtta par. Vad denna kraftiga minskning beror på är mer svårbegripligt, kanske bostadsbrist efter stormfälld skog och avverkningar är orsaken.

Flyguppvisning
Höstetid samlas mängder av starar för övernattning, främst i vassområden. Innan stararna landar i vassen har de flyguppvisningar som kan vara mycket spektakulära. De ibland mångtusenhövdade flockarna kan vända samtidigt, klumpa ihop sig och åter spridas så att ständigt föränderliga mönster uppstår på himlen. Plötsligt går hela flocken ner, landar och uppslukas av vasshavet. Ett intensivt tjatter hörs först, sedan tystnar alla abrupt och ingen människa kan ana mängden fåglar som döljer sig i den stilla vassen.

Text: Hans Nordius

Källor: I Starens tid (Bannerhed/Östling, 2015), Fågelguiden(Svensson 2009), Skånes fåglar(SkOF, 1994), Nordvästskånska fåglar(KOF, 1990), Fåglar i Sverige(Rosenberg, 1979), sv.wikipedia.org
Vårfågelkalender 6: 21/5-16 01:16
MYSTISKA LJUD – IMPONERANDE STRÄCK
KOF:s Vårfågelkalender del 6

EJDER (Somateria mollissima)
För fågelskådare är ejdrarnas vårsträck ett härligt skådespel. Tidiga morgnar och sena kvällar i mars-april är sträcket som intensivast vid västanvindar här i Nordvästskåne. 10 000-tals ejdrar kan sträcka förbi en bra dag. I Öresund går vårsträcket märkligt nog i sydlig riktning. Ejdrarna vill på sin väg från Nordsjön via Skagen till Östersjön inte gena över Småland, där de riskerar att tvingas landa i småsjöar utan lämplig föda. Istället rundar många ejdrar Skåne, medan andra drar in över land från Laholmsbukten eller Skälderviken, där de efter att ha tagit höjd kan se över till Hanöbukten vid god sikt. I mängden av vanliga ejdrar letar många skådare efter den närbesläktade ishavshäckande praktejdern, som ses med några exemplar i ejderflockarna varje vår. Mäktigast i Skåne är ejdersträcket längst Österlens kust, främst vid sydostliga vindar, då dagssiffror på över 100 000 fåglar förekommer.

Dovt sjungande
Ejdern häckar i våra trakter, om än fåtaligt. Det dovt sjungande aoo-hå som hannen, gudingen, låter höra på våren är stämningsfullt och svårlokaliserat. Ett gott stycke ut från land kan man upptäcka honom i morgondiset när han med lyft huvud gör sin mjuka busvissling för att markera sin elegans och sitt intresse för honan, ådan. Hon svarar med en räcka åck-åck-åck-åck, likt en liten fiskebåt på avstånd. Hallands Väderö har flest ejderhäckningar i Nordvästskåne, medan Saltholm är Öresunds viktigaste häckningsplats. Längs Skånes kust övervintrar en del av de lokala ejdrarna, men blir isläget för tufft flyttar de till artens viktiga vinterlokalerna i Vadehavet väster om Jylland.

Honorna samarbetar
Gudingarna har vit ovansida, rosatonat bröst och mörk undersida, medan ådorna är brunspräckligt kamouflagetecknade. Ådan plockar dun från sin egen fjäderdräkt för att värma äggen med, och flyttar sig först om man är på väg att trampa på henne i boet nära stranden. När äggen kläckts kan man se flera tiotal ungar i samma flock. Det är då flera ådor som samarbetar, så att de vid angrepp från luften kan bilda en ring kring ungarna, skvätta vatten och resa näbbar mot angriparen. Om detta inte hjälper dyker ungarna skickligt undan faran.

Minskat markant
På 1800-talet och första halvan av 1900-talet var ejdrarna väldigt viktiga för skärgårdsbefolkningen. Från dem kunde de få ägg, kött och dun. Ejderdunet betraktas än idag som mycket värdefullt tack vare sin goda värmehållande förmåga och sin lätthet. Längs Sveriges kuster blev skattningen av ejderbestånden också hård. Från Bjäre- och Kullabygden rapporterades på 1950-talet bara enstaka häckningar.
Bättre tider i kombination med jaktförbud fick därefter ejderbestånden att öka kraftigt, men nu minskar ejdrarnas antal markant på nytt. Det beräknas att stammen halverats de senaste tio åren, och expertisen har ingen entydig bild av vad som är orsaken. Tydligast är sambandet med jordbrukets användning av gödningsämnen. Stort näringsläckage till havet ger blåmusslorna mer mat, vilket även gynnar ejdern, som kan dyka ett tjugotal meter ner efter på sin jakt efter musslor och kräftdjur. Senare års förbättrade gödningsmetoder är alltså sundare för havet, även om födobasen för ejdrar minskar.

Text: Hans Nordius

Vill du få fler tips om var, när och hur du bäst upplever ejdersträcket finns en utförlig artikel i vårt medlemsblad Fåglar i Nordvästskåne nr 1, 2006. Den kan du hitta på hemsidan, under Arkiv/Fåglar i Nordvästskåne/Medlemsbadet/2006 eller direkt via länken http://www.kof.nu/arkivet/medlemsbladet/2006.pdf

Källor: DOFs tidskrift (2014), Fågelguiden(Svensson 2009), Skånes fåglar(SkOF, 1994), Nordvästskånska fåglar(KOF, 1990), Fåglar i Sverige(Rosenberg, 1979) Fågelboken (Rendahl, 1954), www.natursidan.se (Martin Green), sv.wikipedia.org
Vårfågelkalender 7: 22/5-16 07:09
SKÅNES MESTA FÅGEL
KOF:s Vårfågelkalender del 7

BOFINK (Fringilla coelebs)
Bofinken är Skånes talrikaste fågel. I Sverige som helhet konkurrerar lövsångaren med bofinken om tätplatsen - båda arterna bedöms ha omkring tio miljoner häckande par. Klimatförändringarna har gjort att bofinken ökat i Norrland medan lövsångaren har minskat i antal.

Ungkarlsliv
Coelebs, andradelen av bofinkens latinska namn, betyder ”ungkarl” och syftar på att honorna efter häckningen flyttar iväg både tidigare och längre bort än hannarna, så att dessa får leva ungkarlsliv fram till nästa vår. Merparten av hannarna övervintrar i närmaste snöfria områden i Tyskland, Holland och Belgien, och kommer åter till oss i månadsskiftet mars-april. Honorna, som ofta gästar Frankrike under vintern, anländer någon vecka senare.

Glad trudelutt
Gammal lövskog är favoritbiotopen när bofinkshannen med näbben stolt uppåtriktad framför sin glada trudelutt, men bofinkarna trivs i de flesta landskapstyper med träd. ”Snälla mamma får jag gå på bio ikväll” är en folklig tolkning av sången. Kontaktlätet låter ”fink”, medan ”hyi’tt” och ”ry” kallas regnläten – det senare främst här i södra Sverige. Den nyanlända hanen sjunger bara sporadiskt, fast när bobygget är klart sjunger han intensivt för att hävda sitt revir ända tills ungarna är flygga. Ofta lägger honan då en andrakull, så sångperioden för hanen kan bli lång.

Bokonstnär
Både sittande och i flykten känns bofinken igen på de dubbla vita vingbanden. Honan är mindre färggrann än den roströdbröstade hanen men hon är i gengäld en riktig konstnär när det gäller boets utformning. Invändigt klär hon det omsorgsfullt med grästrån, hår och fjädrar, medan utsidan döljs av mossor och lavar, vilket gör boet uppe i en grenklyka mycket svårupptäckt.

Älskar bokollon
Namnet bofink är lånat från danskans bogfinke, som betyder bokfink – syftande på att de älskar bokollon på hösten, och kan samlas i enorma flockar när ollonen är talrika. Ja, bofinksflockar på tiotusentals individer kan vissa år ses här i Kullabygden både vår och höst. De allra största flockarna ses höstetid och är blandflockar med norrlandskusinen bergfink. Beräkningar har gjorts att sådana gräshoppssvärmliknande ansamlingar vid några tillfällen omfattat över en miljon fåglar – ett mäktigt naturfenomen att uppleva. När bokollonen inte går till är skördade rapsfält populära restauranger för rastande bofinkar höst och vinter. Där finns ofta gott om spillda frön som ger rikligt med energi. En del bofinkshanar kan därför ses stanna i Sydsverige och Danmark hela vintern – mer sällan honor.

Bästa vinden
Vid Falsterbo är bofinken inte oväntat den talrikaste sträckfågeln. De flesta fåglar föredrar energibesparande medvind vid flyttningen och sträcker då på hög höjd där vinden är starkare. Vid motvind söker sig fåglarna ner på lägre höjd med svagare vind. Då är de lättare för oss att se, så man kan tro att de föredrar motvind. En bra höstdag kan man få vara med om hur bofinkarna väller fram i en aldrig sinande ström över Falsterbonäset. Landfåglar som de är har de följt Öresundskusten eller sydkusten tills Skåne tar slut som en tratt vid Falsterbo. Där dansar de ut över havet med sikte på danska öar i sydväst.

Kan bli orädda
Om de bjuds på brödsmulor kan bofinkar bli riktigt orädda vid rastplatser längs vägarna. De kan hoppa runt dina fötter, inte för att de är närsynta som Eva Rydberg sjöng i ”Den närsynte bofinken Knut”, utan för att det ofta lönar sig för en bofink att lita på människor. Som tack bjuder de oss på sin muntra sång.

Text: Hans Nordius

Källor: Fågelguiden(Svensson 2009), Skånes fåglar(SkOF, 1994), Nordvästskånska fåglar(KOF, 1990), Fåglar i Sverige(Rosenberg, 1979), Fågelboken (Rendahl, 1954), sv.wikipedia.org.
Vårfågelkalender 8: 23/5-16 16:24
NYINFLYTTAD VINNARE
KOF:s Vårfågelkalender del 8

GRANSÅNGARE (Phylloscopus collybita collybita)
Om kylan inte är för sträng hörs de första gransångarna redan i andra halvan av mars. Den är alltså en tuffing bland sångarna – den enda förutom svarthättan som till och med kan ses övervintra i Skåne. Till utseende och beteende påminner gransångaren om sin släkting lövsångaren. I andra halvan av april när båda arterna ses hoppa runt i buskar och träd på insektsjakt kan man snabbt skilja dem åt på gransångarens nästan svarta ben och lövsångarens ljusa, samt att gransångaren vippar nedåt med stjärten. Sången avslöjar annars gransångaren direkt. Ingen skönsång, utan stötiga ”tji-tju-tju-tji-tju” i långa sekvenser hörs ofta hela sommaren. Ett trivsamt läte om man väljer att tolka det så, men någon kan uppfatta det lite tjatigt. Sången har givit arten dess engelska namn ”chiffchaff”, tyskans ”Zilpzalp” och finskans ”tilttaltti”.

Snabb spridning
För femtio år sedan fanns gransångaren inte som etablerad häckfågel i södra Sverige. En del gransångare av den nordösteuropeiska rasen abietinus stannade dock till och sjöng lite för oss på sin väg upp till Norrland. Sedan skedde något som gjorde att den sydligare, västeuropeiska rasen collybita först ökade markant i Danmark, därefter i Skåne och övriga Sydsverige – förmodligen var spridningen klimatrelaterad. På Kullaberg har gransångaren på fyrtio år gått från plats 56 till delad andraplats i flest antal häckande par. De fåtaliga pionjärerna som sågs vid 1974 års Kullabergsinventering hade 2014 förökat sig till cirka 200 häckande par. I Falsterbo fågelstations statistik ser man också hur antalet ringmärkta gransångare under samma period ökat från runt 200 till 800 exemplar per år, medan lövsångaren minskat i antal.

Kortare flyttväg
Kanske är det gransångarnas kortare flyttningsväg som gjort att de snabbt kunnat anpassa sig till tidigare vårar. De kan flyga upp hit från sitt övervintringsområde runt Medelhavet på några dagar, så fort ljumma sydvindar ger dem lite skjuts. Lövsångarna däremot följer mer en inre klocka och lämnar sina vintervisten söder om Sahara styrda av dagsljusets längd, vilket gör att merparten av dem riskerar att missa larvtoppen i Sverige, nu när den ofta inträffar tidigare än förr. Det gäller nämligen att sångaräggen kläcks när tillgången på larver är som störst på våren för att fåglarna ska lyckas föda många ungar. Ottenby fågelstation rapporterar att gransångarna i genomsnitt anländer 11 dagar tidigare på våren nu jämfört med på 1980-talet. Taktisk övertag för gransångaren just nu alltså.

I gran i norr
I våra trakter ses gransångaren mest i lövbuskmarker och lövskog, mer sällan i granskog. I Norrland däremot är den talrik i barrskog. Så här skrev Erik Rosenberg i sin klassiska ”Fåglar i Sverige”, 1953: ”Gransångaren är en Norrlandsfågel som bär sitt namn med berättigande, ty i lövblandad granskog trivs han nog bäst. I en framtid kanske den västliga rasen invandrar från Västeuropa till Sydsverige”. Han blev sannerligen sannspådd.

Text: Hans Nordius
Källor: Häckfågelfaunan på Kullaberg 1974-2014 (KOF, SkOF), Fågelguiden(Svensson 2009), Skånes fåglar(SkOF, 1994), Fåglar i Sverige(Rosenberg, 1979), Fågelboken (Rendahl, 1954), sv.wikipedia.org, falsterbofagelstation.se, birdlife.se/ottenbyfagelstation
Vårfågelkalender 9: 24/5-16 03:54
ETT FÄRGFYRVERKERI
KOF:s Vårfågelkalender del 9

RÖDSTJÄRT (Phoenicurus phoenicurus)
Ivriga sångtoner hörs strax intill. I ett träd upptäcker du en så vacker liten fågel att du hajar till om du inte sett arten förut – en rödstjärt. Hannarna drar mest uppmärksamhet till sig med sitt orangeröda bröst, delikat kontrasterande mot den svarta hakan, den gråa ovansidan och den kritvita pannfläcken. I flykten exponeras stjärtens roströda fjädrar, som solbelysta blir till ett litet färgfyrverkeri.

Dallrande stjärt
Med sina mer dämpade färger är honor inte lika lätta att känna igen, men har också nästan helt röd stjärt, som bara släktingen svart rödstjärt och näktergal annars uppvisar av Sveriges häckfåglar. Notera också att rödstjärtar vibrerar med stjärten lite då och då. Vilken funktion det beteendet har återstår att klura ut för fågelforskarna.

Tidigaste tonerna
Innan vi ens anar att gryningen närmar sig hörs rödstjärtens sång, tidigast av alla fåglar. Är du ute i gryningen är det ofta i en trädtopp, på en flaggstångsknopp eller på andra höga positioner du kan se rödstjärten sitta och sjunga. När solen börjar värma mer flyttar den ner till utkiksplatser närmre marken för att kunna kombinera revirsången med näringssök. På lite håll hörs ofta bara inledningen av sången – ett eller ett par högt ansatta ”i” följda av en räcka ”tju-tju-tju-tju”.

Se hit, hör-du-du-du!
Min minnesregel i början var att rödstjärten började med ett högt ”i”, medan rödhaken stoppade in sitt ”i” mitt i sången. ”Se hit, hör-du-du-du!” kan vara en minnesramsa. Blåmesen har en liknande uppbyggd sång, fast med surrande snabb avslutning. Vissa rödstjärtarshannar är utsökta sångare, som även härmar andra fåglar, men skönsången är mer lågmäld än den vittljudande inledningen. Rödstjärtens lockläte påminner om flera andra fåglars, exempelvis bofinkens och lövsångarens, fast rödstjärtens ”huit” har en lite skarpare ton. Ett knastertorrt tiggläte avslöjar de gråfläckiga ungarnas närvaro, när de radar upp sig på ett staket eller liknande.

Tallmo och trädgård
Gamla tallskogar är rödstjärtens hemvist nummer ett i skogsbygder. Solexponerade parker och trädgårdar är andra favoritbiotoper. I täta och fuktiga skogar trivs den inte. Rödstjärten anländer i andra halvan av april eller början av maj. Mer allmänt hörs deras sång dock först från början av maj. Ännu i juli sjunger hannar vars hona lagt en andrakull, vilket är ganska vanligt i Sydsverige. För sitt bo väljer rödstjärten trädhål, holkar, skrymslen på byggnader och håligheter bland stenar. På marken hittar rödstjärten merparten av sin föda, men stannar sällan länge där utan flyger raskt iväg till en utkiksplats lågt i ett träd eller på en favoritstolpe.

Söder om Sahara
På Kullaberg beräknades 64 par häcka 2014 – dubbelt så många som trettio år tidigare. Men under vissa perioder har rödstjärten minskat i antal i hela Europa. Långvarig torka i Sahelområdet söder om Sahara, där många rödstjärtar övervintrar, bedöms vara en orsak till de nedgångarna. Fåglarna har inte kunnat bygga upp tillräckliga fettreserver för att klara den långa resan över Sahara och medelhavet på våren. Redan på sensommaren startar rödstjärtarna sin höstflyttning till Afrika, som går via Spanien, Gibraltar och Marocko. Återresan nästa vår sker ofta på en östligare rutt över Italien, har återfynd av ringmärkta fåglar gett indikationer på.

Text: Hans Nordius
Källor: Häckfågelfaunan på Kullaberg 1974-2014 (KOF, SkOF), Fågelguiden (Svensson 2009), Skånes fåglar (SkOF, 1994), Fåglar i Europa (Jonsson, 1992), Fåglar i Sverige (Rosenberg, 1979), Fågelboken (Rendahl, 1954), sv.wikipedia.org.
Vårfågelkalender 10: 25/5-16 02:54
FLÖJTTON OCH PLADDER
KOF:s vårfågelkalender del 10

SVARTHÄTTA (Sylvia atricapilla)
Svarthättan är en gråfärgad sångare, som känns igen på hannens svarta hätta och honans varmt bruna. Vid revirstrider reser hannen hjässfjädrarna till en liten tofs. Svarthättan häckade fåtaligt i Sverige i början av 1900-talet, ökade sedan måttligt i antal fram till 1950-talet. Därefter har svarthättan varit mycket framgångsrik i landets södra halva. På Kullaberg har svarthättan gått från 55 till 192 par på de senaste trettio åren.

Varierad kost
Svarthättan trivs i lummiga skogar och trädgårdar, likväl som i granskog med inslag av lövträd. Den lever vår- och sommartid på insekter och larver – höstetid allt mer på bär. Fläderbär gillas skarpt. De första svarthättorna ses i Skåne redan i mitten av april, men flertalet anländer i maj.
Sylviapladder
I Sverige häckar fem arter av släktet sylvia, och alla har ibland en småpratande sång som populärt kallas ”sylviapladder” – förutom svarthättan även törnsångare, ärtsångare, trädgårdssångare och höksångare. När detta snabba pladder framförs lågmält utanför häckningstid kallas det ”skuggsång”. Svarthättans sång börjar med sådant småpratande, men avslutas med några vackra flöjttoner som påminner om koltrastens toner i klangen. Mest liknar sången dock släktingen trädgårdssångarens, fast denne pratar bara på i längre klangfulla sekvenser utan slutkläm.

Svårlärd sång kan bli lätt
Sångprestationen varierar stort svarthättehannar emellan. Ibland träffar man på riktiga mästersångare som även härmar andra arter. En minnesramsa för den vanligaste svarthättesången kan vara: ”Sjunger jag vackert, tycker du det?” Svarthättans sång kan avnjutas hela dagarna, långt fram på sommaren, och lär man sig känna igen de sista 3-4 tonerna är artbestämningen ganska lätt. Tonhöjden på slutvisslingen går: upp-ner-ner-upp.

Sensationella nya flyttvägar
Sveriges svarthättor flyttar i sydostlig riktning till östra Medelhavsområdet och Östafrika, medan västeuropeiska hättor länge flyttat till Spanien, Portugal och nordvästra Afrika. Storbritanniens extremt många fågelmatningar i kombination med ett mildare vinterklimat har dock de senaste 60 åren fått många svarthättor att snabbt utveckla en ny flyttningsväg från Centraleuropa till Storbritannien på hösten. Det är första gången det kan anses vara vetenskapligt bevisat att fågelmatning kan ha så stor effekt på fåglars flyttningsmönster att en art börjar ändra flyttriktning i stor skala (British Trust for Ornithology, 2015). De ännu så länge fåtaliga svarthättor som ses i Sverige på vintern håller sig också ofta framme vid fågelbord.

Text: Hans Nordius
Källor: Fågelguiden(Svensson 2009), Skånes fåglar(SkOF,1994), Nordvästskånska fåglar(KOF,1990), Fåglar i Sverige(Rosenberg,1979), Fågelboken (Rendahl,1954), www.natursidan.se, sv.wikipedia.org
Vårfågelkalender 11: 26/5-16 02:18
DANSANDE FISKARE
KOF:s Vårfågelkalender del 11

FISKTÄRNA (Sterna hirundo)
Smäckra tärnor som i dansande flykt passerar badgästerna vid Skäldervikens och norra Öresunds stränder är nästan alltid fisktärnor. Tärnorna patrullerar längs kusten, ensamma eller i små grupper, i jakten på småfisk. De långgrunda vattnen nära land är säkrare för småfisken än de djupare längre ut, när det gäller angrepp från andra fiskar. När badande människor skrämmer runt yngelstimmen kan istället en tärna se sin chans, dyka ner och komma upp med en liten godbit i näbben. Oftast har dock fisken smitit undan i sista stund och tärnan får försöka igen och om igen.

Jagar runt och skriar
I maj ses vissa dagar stora mängder tärnor runt Sandön. Det är ofta flockar av silvertärnor som stannar och födosöker en stund innan de tar höjd och drar vidare norrut, där silvertärnor kan bilda riktigt stora kolonier. De lokala fisktärnorna ses också ta höjd, med då för spelflykt. Parvis, eller i smågrupper jagar de runt och skriar.

Häckar sparsamt
Skånes största koloni fisktärnor fanns på åttiotalet på Sandön – som mest 47 par – en ovanligt stor koloni för fisktärna. Sedan dess har antalet minskat både där och längs Skånes övriga havsområden. Kring Hallands Väderö finns nu flest fisktärnor här i nordväst, medan arten märkligt nog saknas som häckfågel vid Falsterbo och på Österlen.

Orangeröd näbb
Fisktärnans nära släkting silvertärnan häckar fåtaligt i Nordvästskåne, talrikare runt Falsterbohalvön och i Åhustrakten. De två arterna är mycket lika varandra, men stående på närhåll är näbbfärg och benlängd bra skiljetecknen. Fisktärnan har orangeröd, ganska lång och nedåtböjd näbb med svart spets, medan silvertärnans näbb är mörkare röd och kortare. Silvertärnans ben är så korta att de nästan inte syns när den står på en sten.

Stora och små
Andra tärnor som ofta ses längs våra stränder är den lite större kentska tärnan, som avslöjar sig på sitt skarpa gnissliga läte ”kerii”, som hörs på mycket långt håll. Den har lång, mörk näbb, med gulvit spets. Småtärnan känns igen på sin litenhet och sina mycket snabba vingslag.

Västafrikas kust
Fisktärnorna flyttar på sensommaren via Västeuropas kustområden, vidare längs västra Afrikas kust, till Sydafrika och närliggande länder. På så sätt finns de nästan alltid där dagarna är långa och småfisken talrik. (Silvertärnan fortsätter ända ner till Antarktis och är fågelvärldens långflyttare nummer ett.)

Text: Hans Nordius
Källor: Fågelguiden(Svensson 2009), Skånes fåglar(SkOF, 1994), Fåglar i Sverige(Rosenberg, 1979).
Vårfågelkalender 12: 26/5-16 12:43
SVALAN OCH SOMMAREN
KOF:s Vårfågelkalender del 12

LADUSVALA (Hirundo rustica)
”En svala gör ingen sommar” – sägs det, vilket stämmer bra. De första ladusvalorna kommer till Skåne redan i april, långt innan sommaren. Inte ens årets värme i början av maj lockade mängden av svalor att anlända tidigare än vanligt. Först i andra halvan av maj kommer merparten av svalorna hit, och då kan vi ofta säga: ”Nu är sommaren här!”. Ladusvalorna kommer alltså tidigast av svalorna och lämnar landet sist. De kan dröja sig kvar i Skåne ända in i november.

Lerbon i uthus
Ladusvalan har följt människors bosättningar sedan stenåldern. Från att ha byggt sina lerbon under klipputsprång och i grottor kunde svalorna lättare hitta lämpliga boplatser när de vågade sig in i människornas ladugårdar och andra uthus. Boskapen runt gårdarna drog också till sig insekter som blev föda till svalorna.

Lågsniffare
Från hussvalan skiljer sig ladusvalan på de långa stjärtspröten, den röda pannan och halsen samt på avsaknaden av hussvalans vita övergump; från backsvalan på att denne saknar de långa stjärtspröten och har en bruntonad ovansida. Tornseglaren (förr kallad tornsvala) tillhör ett annat släkte, har bakåtböjda vingar och liknar ett ankare i luften när den seglar fram. På en sittande ladusvala kan man se att den svarta ovansidan skimrar vackert i blått. I flykten ses hussvalan segla mer än ladusvalan, som gärna födosöker tätt över marken eller lågt över vatten.

Flygande bad
Ladusvalan kvittrar trevligt ”kvitt, kvitt”, med avbrott för ett kväkande ljud lite då och då. Förr var rader av ladusvalor på telefontrådar karaktäristiska för Sommarsverige. Numera, när trådarna är borta, får man leta efter sittande svalor på stängseltrådar och hustak. På marken ser man svalorna bara när de hämtar lera till sina bon eller när de dricker. Vid vattendrag och sjöar kan man även se ladusvalor dricka genom att doppa undernäbben i flykten. Ibland doppar de hela buken – ett snabb-bad.

Inte på sjöbotten
Trots Linnés klokskap på många vetenskapliga områden trodde han på den gamla föreställningen om att svalorna övervintrade på sjöbotten. ”De flyga ej ifrån oss öfver vintern, utan ligga på Sjöbotn” – skrev Linné. Det sista man såg av ladusvalorna om hösten var att de landade i vassar och verkade försvinna. Vad man missade var att de kanske redan i det första gryningsljuset gav sig iväg på sin långa resa till Afrika.
(Att latinets ”hirundo”, för svala, även ingår i fisktärnans latinska namn, ”Sterna hirundo”, beror på att fisktärnans flykt påminner svalans).

Text: Hans Nordius
Källor: Fågelguiden(Svensson 2009), Skånes fåglar(SkOF, 1994), Fåglar i Sverige(Rosenberg, 1979), Fågelboken (Rendahl, 1954), ”Linnés föreläsningar öfver djurriket”, utgiven i Uppsala 1913.
Vårfågelkalender 13: 26/5-16 12:51
EN SÄRLING
KOF:s Vårfågelkalender del 13

GÖK (Cuculus canorus)
Göken lägger som bekant alltid sina ägg i andra fåglars bon, så kallad häckningsparasitism. Därmed är den en särling i den svenska fågelfaunan. Andra arter kan ibland ha liknande beteende, men bara som ett komplement till ett eget bo, som ett enkelt sätt att få ut fler ungar.

Åker som på en tråd
Gökens långa stjärt kan föra tanken till sparvhök, men göken glidflyger inte som höken gör. Istället slår den korta snabba vingslag i långsam flykt. Göken håller också så konstant höjd och fart att det ser ut som om den åker linbana. Längs våra havsstränder med ängsmarker och vassar är chansen god att få se göken helt öppet nu under våren och försommaren. Redan på sensommaren lämnar dock de vuxna fåglarna Sverige, medan ungfåglarna mirakulöst nog hittar samma vägar söderut på egen hand senare under hösten.

Rött gap signalerar
Frekventa värdfågelarter för göken i Sverige är järnsparv, ängspiplärka och rörsångare, men gökägg har hittats i över hundra olika arters bon. Alla arter låter sig dock inte luras att ruva ett gökägg. Exempelvis lövsångare och gransångare sägs ofta avslöja lurendrejeriet och överge boet. De småfåglar som ruvar fram en gökunge får ett styvt jobb i tre veckors tid. Gökungens orangeröda gap signalerar hunger från morgon till kväll. Ja, så stark är tydligen signaleffekten av ett rött gap att till och med andra fåglar i närheten kan lockas att hjälpa till med matningen.

Magi, fantasi och lite magkli
I alla länder där göken finns har den blivit mer mytomspunnen än de flesta andra fåglar. De flesta av de spådomar som göken ansetts kunna utföra låter lustiga för oss nu på 2000-talet. Troligen var de mest på skoj även förr i tiden, även om skrock och magiska förmågor togs på allvar av somliga. En föda som göken är rätt ensam om att livnära sig på är håriga fjärilslarver. De är som rotborstar i magen, men göken klarar det och spyr upp resterna efter en tid. Taggar kan dock bli kvar och klä gökens tarmväggar utan att skada.

Bubblar av iver
Gökhonan håller sig ofta mer dold än hannen, och hennes utdragna, bubblande läte är inte lika välkänt som hannens ”ko-ko”. När en hona finns i närheten övergår hannens galande i en exalterad ”gogogogo”-version av sången, som ofta följs av att honan svarar med sitt bubbelljud. Se upp för förväxling med smådoppingens liknande bubbelläte!

Ny forskningsteknik
Med hjälp av GPS-teknik har Lundaforskare nu kunnat visa gökens flyttningsvägar med mycket större detaljrikedom än tidigare varit möjligt. Gökens ”vinterhem” i Afrika har på så sätt kunnat upptäckas, och ett sinnrikt flyttningsmönster har avslöjats. Tekniken har gett kunskap om att göken tillbringar vintern i västra Centralafrikas regnskogar, vilket tidigare var okänt. Flyttningen sker inte heller bara söderut på hösten och norrut på våren, som tidigare antagits, utan när våren närmar sig förflyttar sig gökarna först 300 mil i sidled till Västafrika. På så sätt kan de utnyttja regntidernas förflyttning över kontinenten på bästa sätt, och alltid befinna sig i områden med gott om föda. Ändå är det en gåta hur gökarna kan känna på sig så precis hur de ska förflytta sig optimalt.

Följ med på resan!
Även den Brittiska fågelorganisationen British Trust for Ornithology, BTO, har ett liknande projekt, där de via satelliter följer gökar som ringmärkts i Storbritannien. De brittiska gökarnas exakta flyttvägar kan följas via en hemsida, som uppdateras dagligen: http://www.bto.org/…/migra…/tracking-studies/cuckoo-tracking

Text: Hans Nordius
Källor: Fågelguiden(Svensson 2009), Skånes fåglar(SkOF,1994), Fåglar i Sverige(Rosenberg,1979) Fågelboken (Rendahl,1954), www.lu.se (Lunds universitet), http://www.bto.org/…/migra…/tracking-studies/cuckoo-tracking
Vårfågelkalender 14: 29/5-16 07:18
EN SANN MÄSTERFLYGARE
KOF:s Vårfågelkalender del 14 av 14.

TORNSEGLARE (Apus apus)
Först i andra halvan av maj, bland de sista av flyttfåglarna, anländer tornseglarna hit. Skriande susar de då över landsbygd såväl som städer. Tornseglarnas levnadsglada ”srii, srii” från ovan skapar en härlig sommarstämning. När de vissa kvällar jagar runt i flockar kring träd och husknutar, i så kallade ”Screaming Parties”, utstrålar de både fartglädje och gemenskap. När de väl ska landa under tegelpannorna är de som Formel 1-förare, som bromsar in först i allra sista stund. Lundaforskaren och KOF:aren Per Henningsson har lyckats uppmäta flyghastigheter på upp till 112 km/tim för tornseglare i aktiv, horisontell flykt, vilket gör den till den snabbaste fågeln i Sverige. I dykningar kan den nå över 200 km/tim, fast där kan pilgrimsfalken vara ännu snabbare.

80 mil om dan
Även med fågelmått mätt är tornseglarna extremt anpassade till ett liv i luften. De parar sig där, och samlar till och med in bomaterial genom att snappa upp fjädrar, löv och grässtrån som driver i vinden. Ungarna matas med bollar av insekter och spindeldjur som fångats genom snabbflykt med vidöppet gap. Över tusen småkryp kan finnas i en sådan foderboll. I genomsnitt tillryggalägger tornseglaren en sträcka på cirka 80 mil per dag, även om den hållit till i hemtrakten hela tiden.

Varierad regntaktik
Vid långvariga regn- och köldperioder, då insekterna i luften inte räcker till för att ge nog energi att flyga, kan föräldrarna stanna i boet och liksom ungarna sänka kroppstemperaturen till ett dvalaliknande tillstånd, och på så sätt klara en veckas svält. En annan taktik är att runda ovädren eller att flyga snabbt rakt genom regnfronten för att sedan följa med finvädret tillbaka hem och kunna mata ungarna så fort regnet upphört.

Samma bo
Ungfåglar kan på sensommaren ses flyga an mot tänkbara boplatser under tegelpannor eller liknande. Oftast markerar de bara en landning genom att klatscha emot hålkanten för att kolla om boet är bebott. I så fall hörs en vissling inifrån boet. Svårigheten att få ihop tillräckligt med bomaterial gör att tornseglarna behåller och försvarar sitt bo år efter år. De har också ofta livslånga parbildningar, och kan undantagsvis bli över 20 år gamla.

Landar inte på två år
Bara under häckningstiden landar tornseglarna, resten av året håller de sig i luften dygnet runt. Undantaget är om de möts av ett extremt oväder under flyttningen. Då kan de tvingas klamra sig fast i ett träd ett tag. Men forskarna är ganska säkra på att många ungfåglar efter att de lämnat sin födelseort inte landar igen förrän de själva ska häcka i tvåårsåldern. Man vet nu också genom radarstudier att tornseglarna sover genom att flyga upp på cirka tretusen meters höjd och slumra medan de dalar neråt. Möjligen vilar de en hjärnhalva i taget medan de flyger.

Även luften över regnskogen är rik
Ringmärkning av tornseglare har inte varit någon bra metod för att hitta övervintringsområdena. Av totalt 54 000 ringmärkta tornseglare i Sverige har ett enda återfynd gjorts i Afrika, i Kongo. Små fåglar som tornseglaren kan inte heller bära GPS-utrustning, istället används en ljuslogger på 0,5g. Fåglarna återfångas sedan i sina bon i Sverige, och överlevnaden har hittills varit mycket hög. Ljusregistreringarna visar med bara tio mils felmarginal var fåglarna har befunnit sig olika dagar. Nu vet man därför att det är över regnskogarna runt ekvatorn tornseglarna håller till några vintermånader.

Kuriosa:
• Ungarna gör armhävningar i det trånga boet, för att träna upp flygmuskulaturen och kunna komma på vingar vid första försöket.
• Under sin livstid flyger en genomsnittlig tornseglare en sträcka motsvarande sju gånger till månen tur och retur.
• Fågelfamiljen seglare omfattar ett hundratal arter världen över, och de är faktiskt närmare släkt med kolibrier än med svalor.

Tack!
Tornseglaren är den sista arten i den här vårfågelserien, så jag vill tacka alla er som uttryckt sin uppskattning. Att det passade att avsluta med tornseglaren var extra lyckat eftersom den varit min favoritfågel allt sedan barnsben. Från mitt fönster följde jag beundrande tornsvalornas fartfyllda framfart, och drömde helt visst om att själv kunna flyga så.

Text: Hans Nordius
Källor: Fågelguiden (Svensson 2009), Fåglar i Sverige (Rosenberg, 1979), sv.wikipedia.org, fof.se/tidning/2012/5-6 (Forskning och Framsteg).

« Tillbaka

Skriv ett svar:
(OBS! Inga signaturer, skriv för- och efternamn - annars raderas ditt inlägg)

Ditt namn:

Din e-post (frivilligt):

Ämne:

Verifieringskod:

Upprepa koden:

Ditt meddelande:

Inga smilies i inlägget?

© KOF 2012
Ansvariga för sidan är KOF:s webbgrupp
Senast uppdaterad 2012-02-14 av Thomas Wallin